Bild
Nästa artikel

Provkörning: Opel Signum

Provkörning

Genom att sträcka ut en Vectra och förse den med en nymodig kaross hoppas Opel skapa en ny bilklass. Kanske det lyckas, eller kanske inte. Signum är i alla fall en mycket bekväm bil. Fast för vem kan man fråga sig.

I år släpps det ut över 30 nya bilmodeller i Europa. Samt ett otal varianter av dessa.  Så lär det fortsätta inom överskådlig tid. För att märkas i den röran behöver man komma med något nytt och fräscht.

Helst något som folk inte har skådat förut. Alla bilfabrikanters dröm är att skapa en ny bilklass.

Det har Opel gjort, menar direktörerna i Rüsselsheim. Signum-klassen.

Nåja, det återstår nog att se om det blir någon trendsättare, men en ovanlig bil är i alla fall Opel Signum.
Ovanligt trevlig, dessutom. Inte minst i baksätet.

Det är baksätet som gör Signum till vad den är. Vad den nu är. En var mans limousine? En elegant kombi? Eller båda?  Opel kallar sin bil för "innovativ business class" och det kanske inte heller är fel.

Isärdragen
Signum är egentligen inget annat än en variant av Vectra, men med en betydande förändring. Hjulaxlarna har dragits isär 13 centimeter. Det har givit Opels inredare fantastiska möjligheter och de har låtit fantasin flöda i baksätet.

Alla 13 centimeter har utnyttjats bakom mittstolpen, till att skapa ett av bilbranschens rymligaste baksäten. Det består av tre separata säten som var för sig kan skjutas i längsled eller fällas ihop.

Sätena är höga med en bekvämt bakåtlutad sittdyna. Ryggstöden går att vinkla om 30 grader, från mer än rättuppstående till behagligt halvliggande. Och framför fötterna finns ett smärre dansgolv.


För den som inte har kalvben känns utrymmet nästan onödigt vidlyftigt. Det har hänt att småvuxna passagerare fått en svag släng av lappsjuka där bak i sin luftiga isolering.

Men det finns hjälp när ensamheten börjar göra sig påmint. Baksätena går att skjuta i längsled 13 centimeter. Man kan alltså kana framåt tills benutrymmet blir normaltrångt. Till stort gagn för bagageutrymmet som därmed blir större.

Karossformen i silhuett skulle kunna vara en kombi. Den är bara fyra centimeter längre än Vectra  och lika hög. Men designerna har laborerat med proportionerna. Signum ser mer ut som en sträckbänksbehandlad halvkombi.

Den utstrålar en slags utdragen elegans. Profilen domineras av en bakdörr som tillhör marknadens bredaste (104 cm) och har en sidoruta som en wide screen-TV.

På en trång parkeringsplats kan de enorma bakdörrarna vara nog så besvärliga, men de skapar ett fantastiskt insteg. Ingen behöver slingra sig för att komma in bak i Signum. Det är bara att slå ned ändan på sätet och vrida in benen.

Dörröppningens höjd och bredd är lika generös som en slottsport.

Genom de 94 cm breda bakrutorna har passagerarna en vidunderlig utsikt och känner sig litegrann som om de satt i en  sjuglasvagn.

Men precis som i en riktig kortegebil ska det inte vara fler än två bak i Signum. En passagerare i mitten är inte alls tillfreds med tillvaron. Visserligen finns det både trepunktsbälte och nackskydd, men sätet påminner mer om något gammalt tortyrredskap än om en bilstol.

Det är smalt och stenhårt, helt utan svikt. Egentligen är det nog inte avsett som sittplats, fast Opel inte vågat lansera den stora bilen som bara fyrsitsig.

Om vi glömmer den gamla förlegade uppfattningen att det som ser ut som ett bilsäte också ska fungera som ett sådant kommer saker och ting i ett annat läge. Mitt-platsen i Opel Signum är ett litet påhittigt  stycke inredning.

Ryggstödet kan fällas ut till mittarmstöd, vilket ju inte är så märkvärdigt. Men sitsen kan också vikas liksom upp och ned och då blottas en liten förvaringsplats för småsaker och muggar.

Inte nog med det. På mittplatsen kan det också fästas en modul som Opel kallar Travel assistant och som gör baksätet ännnu mera lyxigt. Modulen innehåller ett par små bord, kylt utrymme, hållare för DVD och en skräpkorg. På prislappen står det 3 900 kr.

Travel assistant är bara ett av de många tillbehör som säljs till Signum. Listan omfattar hela 40 olika prylar. Ska det vara "business class" så ska det. Mörktonade bakrutor, sätesvärme, elektriskt manövrerade solskydd och separat radio/CD är andra små komfortdetaljer som gör livet i baksätet mer behagligt.

Opel har inte bara sörjt för komforten utan även tänkt på säkerheten för passagerarna. Signum är utrustad med pisksnärtskydd även på ytterplatserna bak. Sidokrockkuddar finns däremot bara fram. De som åker bak får klara sig med skyddet från krockgardinerna.

Miljonstolar
Bakstolarna går inte bara att skjuta i längsled. Varje säte kan också fällas ihop och det går till på ett lite smartare sätt än vanligt. Även sittdynan sjunker ned när ryggstödet fälls och det bildas ett alldeles slätt lastplan.

Med fällda bakstolar sväljer Signum nästan en och en halv kubikmeter prylar som kan vara över 180 cm långa, över en meter breda och drygt 75 cm höga.

Bilen sväljer hyfsat med prylar även med sätena uppfällda. Opels egna mätningar säger att det ryms minst 365 liter bagage och det räcker för fyra personer, även om de ska åka långt och länge.

Även inbitna chaufförer har setts gotta sig som baksätespassagerare i Signum. Men även om bilen till stor del är byggd för att åka i är den inte dum att köra heller. Inte minst därför att förarstolen är så härlig.

Opel hävdar att utvecklingen av stolar till Signum och Vectra har kostat 75 miljoner Euro (drygt 685 miljoner kr). Det verkar smått osannolikt, men efter 50-60 mil i förarstolen är de flesta benägna att tro det.

Den långa hjulbasen gör bilen lugn och stadig. Fjädringen är perfekt avstämd: bilen hålls stabilt i spåret i svängarna men gupp neutraliseras mjukt av det avancerade länksystemet. Hjulupphängningarna ser ut som på Vectra som fått beröm för sina köregenskaper.

Baktill sitter en multilänkaxel och framtill fjäderben i en hydroformad hjälpram som hjälper till att leda bort buller från däcken.

Svensk, grov asfalt är inte så lätt att rå på ens med den finaste bullerdämpning. Visst kan det åska en del från de breda däcken, men i det stora hela är Signum en mycket tyst bil. På finkornigt underlag verkar den nästan sväva fram.

Som alla tyska bilar är Signum byggd för att kunna skena fram med gasen i botten på Autobahn. Den är stabil som en jumbojet även när hastighetsmätaren passerar 200 km/tim.

Styrningen är elektrohydraulisk. Det brukar inte vara bästa valet på en stor, tung bil. Men Opel har fått till det ganska bra. Styrkänslan i mittläget är visserligen lite diffus, men när föraren börjar vrida ratten hänger hjulen med kvickt.

Riktigt häftiga styrmanövrer, som en gir runt ett hinder, går utan problem. I hög fart kan framhjulen få lite svårt att hålla fast i asfalten, men bilen hittar aldrig på något kritiskt.

Saabturbo
Signum ska ju vara lite förmer än gamla Vectra och har försetts med nya motorer som gör åtskilligt för körglädjen. Signum blir den första modell som får Opels första direktinsprutade maskin.

Den är på 2,2 liter, precis som Vectras, men har en roligare karaktär; är starkare, mera dragvillig och dessutom lite snålare.

Likt de flesta direktinsprutade motorer låter den förstås inte särskilt kul vid pådrag, då den avger en grovt skorrande. Men på delgas i normala farter är den dämpad, åtminstone tills bilen rullar ut på motorväg.

Där får den en lätt hysterisk ton igen.

2,2-litersmotorns 155 hk räcker egentligen väl i Signum, men ännu trevligare blir bilen med Saabs tvålitersturbo på 175 hk. Den kostar bara 10 000 kr mera och det är väl investerade pengar.

Opel vill förstås inte låtsas om att det är Saab som står för drivkällan i 2,0T men sanningen är att det är svenska Saabtekniker som anpassat motorn för Signum. De har gjort ett utomordentligt jobb.

Motorn är urstark - den drar rent från nästan 1 000 v/min och fortsätter att dra med full styrka upp till 4 000 v/min. Den svarar blixtsnabbt på gasen och arbetar dessutom betydligt tystare än den direktinsprutade maskinen.

Turbomotorn är dessutom kopplad till en sexväxlad låda som gör stegen mellan växlarna lite kortare och höjer sportkänslan flera grader.

Med toppmotorn, en 3,2 liters V6:a på 211 hk, blir Signum en ännu mera utpräglad lyxlimousine. Speciellt om motorn är kopplad till en femväxlad automatlåda som även har ett manuellt program med sekventiella växellägen. 

Sexan sätter en väldig fart på bilen men drar i sig mycket bensin och släpper ut avgaser därefter. Frågan är om den är värd prispåslaget på över 30 000 från den snålare och betydligt renare turbomodellen.

Opel räknar med att det ska finnas köpare till 85 000 Signum per år. Frågan är bara vilka som ska köpa den. Som familjebil är den rymlig och skön, men också begränsad eftersom den i praktiken är fyrsitsig. Den som åker limousine i jobbet väljer väl knappast en Opel.

Men som taxi är förstås Signum utmärkt. Kanske speciellt när dieselvarianterna på 2,2 liter och 125 hk samt en V6:a på tre liter och 177 hk gör entré senare i höst.

Familjekunder med smak för en rymlig Opel med lastförmåga är dock inte strandsatta. Om några månader kommer Vectra kombi. Den har samma långa hjulbas som Signum och är förmodligen också både rymlig och smart.

Testad i Vi Bilägare nummer: 12/2003

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.