Provkörning: Opel Astra GTC (2012)

Opel och coupémodeller har långa traditioner att falla tillbaka på, nästan alltid i kombination med ord som ”elegant, snygg och sportig”. Senaste generationens Astra i coupéutförande heter GTC (precis som den förra) och vansläktas inte. Jämfört med en vardags-Astra är släktdragen bekanta, men varje linje, varje veck har ändrats. Helheten är en bil folk gärna vänder sig om för att kika på en gång till.

Nittontumshjulen på provbilen kostar 3 000 kronor extra och ger Astra GTC en lustig, lätt högbent karaktär, som en tvådörrars suv med svepande sportbilslinjer. Estetiken har dock vunnit över det praktiska. Dörrarna är gigantiska och gör det svårt att kliva in i bilen i trånga fack på stormarknadsparkeringen. Värre är det med den obefintliga bakåtsikten, man får helt lita till ytterspeglarna. Att bakluckan bara öppnas med nyckel är en annan dumhet.

Annars är både passagerar- och bagageutrymme riktigt bra för biltypen, klart bättre än i VW Scirocco och Renault Mégane Coupé, de närmaste konkurrenterna.

Turbodieselversionen är en av fyra varianter i Sverige. De övriga är bensinare på 140, 180 och (i OPC-trim, premiär inom kort) hela 280 hk. Dieselns 165 hk ger saftigt vridmoment, upp till 380 Nm under kortvarig extraöverladdning. Det blir därmed hyfsad fart på GTC, men någon speciellt intensiv känsla förmedlas ändå inte. Tonvikten är komfort snarare än sport. I 120 km/tim snurrar motorn med knappt 2 000 varv per minut och ljudnivån är, trots de stora däcken, riktigt låg.

Som landsvägsätare är GTC därmed på hemmaplan. Man sitter perfekt, styrningen är informativ, fjädringssättningen är åt det hårda men i längden komfortabla hållet och det märks nästan inga drivaxelryck i ratten – tacka framvagnsupphängningen med separerad styrspindel och fjädringsenhet för det (HiPerStrut på Opels fikonspråk). Tre valbara mappningar för gas- och styrrespons ger lite olika körkaraktär när man trycker på knapparna. Personligen föredrar jag när ingenjörerna gett sin bil korrekt avstämning från början, ribban brukar hamna högre då. Nu är GTC, oavsett inställning, aldrig  inspirerande att köra. Trygg och stabil, absolut, men kul – nej.

Angiven förbrukning är optimistisk. Med änglalätt gasfot och ideliga nedförsrullningar nåddes 5,6 l/100 km i snitt. Så väger GTC också drygt 1,5 ton. Dieselmotorn är rå i gången och rister och knarrar mer än konkurrenternas alternativ.
Det är inte så enkelt att begripa vem som ska tända på dieselversionen av GTC. Snygg, välgjord, duglig för sin sort – och märkligt karaktärslös.