Bild
Nästa artikel

Biltest: Subaru Forester X, Honda CR-V

Nybilstest

När alla andra bromsar in och vänder, fortsätter du lugnt med din fyrhjulsdrivna bil. Men hur långt kommer man? Egentligen. Vi körde vidare med Subaru Forester och Honda CR-V.

Äventyr. Oländiga vägar genom orörd vildmark. Leriga stövlar, flanellskjorta och en tuff bil med fyrhjulsdrivning. Det är tankar som far genom huvudet när man ser 4WD eller AWD på bakluckan.

Vi tillät oss att bli broschyrförförda och åkte glada i hågen förbi den sista T-banestationen och ut i det okända med våra testbilar, Subaru Forester X och Honda CR-V. Båda är av typen SUV (Sport Utility Vehicle) och har som de flesta i denna kategori fyrhjulsdrivning.

Nya Honda CR-V har fått lite av den amerikanska jeep-looken, fast långt ifrån lika brutal. CR-V är betydligt mer civiliserad - som en terrängbil i kostym. Subaru Forester har gjorts om till en slags förhöjd kombi. Jämfört med föregångaren har den inte förskönats utan snarare fått ett mer gammalmodigt utseende. Nya fronten är plastigt aggressiv. Men under det säregna utseendet hittar vi äkta off road-egenskaper.

Smart trend
I ärlighetens namn är SUV inget annat än en smart trend som för de flesta är ett uttryck för drömmar. Bilarna ska se ut som terrängfantomer och helst ha Quattro, AWD eller 4WD, trots att de flesta av dem aldrig någonsin kommer att köras på annat än asfalt. Och vad är det egentligen för fel med det? En SUV är oftast en mycket praktisk bil. Och bättre framkomlighet är ju aldrig fel.


Det är först när man skärskådar just terrängegenskaperna, som man inser var det har bantats och prutats vid tillverkningen. Det vanligaste sättet att bygga nya trendbilen har varit att på billigaste sätt ordna till fyrhjulsdrivning och de rätta attributen -  större hjul och markfrigång, lite machoplast typ skärmbreddare eller biffigare stötfångare, viskokoppling och en drivaxel till bakhjulen. Simsalabim - en SUV!

Det fungerar hyfsat så länge man inte sätter drivningen på för hårda prov, t ex som när man försöker dra upp båten på en strand med löst underlag. Då gräver nämligen framhjulen ner sig innan bakhjulen kommer igång och börjar driva. Och skulle man få för stora varvtalsskillnader mellan fram- och bakaxel, t ex på grund av däck med lite för stora differenser i rullomkrets, är det risk att viskon brinner upp när man kör till jobbet.

CR-V har ett eget system, Real Time 4WD, som egentligen betyder att bilen är framhjulsdriven så länge man inte slirar, då kopplas bakhjulen också in. Men det sker via en lamellkoppling som aktiveras av två oljepumpar, inte med en viskös koppling. Hondas lösning är smart och lätt. Och den löper tydligen inte samma risk att haverera.

Nackdelen är fortfarande en viss fördröjning innan bilen verkligen blir fyrhjulsdriven. Det kunde också kollegan Marianne Sterner konstatera då accelerationsproven kördes. CR-V spann rejält med framhjulen innan systemet fördelade kraft också till bakhjulen.

Minst trehjulsdriven
Subaru Forester har permanent fyrhjulsdrivning via en mittdifferential med en viskokoppling, som tillåter kraften att röra sig mellan fram- och bakaxel. Utgångsläget är lika mycket drivkraft på framaxeln som på bakaxeln. Dess-utom har Forester lågväxel. Och som extra krydda en differentialbroms på bakaxeln. Det är nytt för i år. I extrema lägen kan CR-V bli tvåhjulsdriven (ett hjul fram och ett hjul bak) Forester är alltid minst trehjulsdriven i en knepig situation.

Det här är skillnader som visar sig ganska snart när man är ute och härjar i skogen. Och för att undvika eventuella invändningar - vi hyrde in oss hos Ekeby Terrängcamp. Vi har tack och lov lagar som förbjuder oss att mullra omkring hur som helst vid sidan av vägen.

Man kommer faktiskt förvånansvärt långt med bara högre markfrigång. Men när det tjurar till sig är förstås Subaru överlägsen. Och med lite fart på skogsvägarna är det lättare att hantera Forester. Vårt råd är att man inte ska leka Timo Mäkinen med CR-V. Bilen kan överraskande ändra beteende när fyrhjulsdrivningen kopplas in. Systemet fungerar bättre som ett sätt att bara komma loss, om man inte står på underlag där man riskerar att bilen gräver ner sig.

Kostar pengar
Men Subarus drivsystem kostar. Inte bara lite mer pengar, utan också utrymme. Det räcker med att öppna bakluckorna så ser man skillnaden. Eller ta en titt i kupén.

Forester är lite högre än en vanlig kombi och det kompenserar delvis för drivsystemet. Men det räcker inte i en jämförelse mot CR-V. Där är förstås utrymmet än bättre, särskilt i höjdled. Kupén är också betydligt rymligare i nya CR-V. Det beror på att karossen är tolv centimeter längre men framför allt på axelavståndet som är elva cm längre.

Och i stället för en förstyvande kardantunnel har CR-V balkar i bottenplattan. Dessutom ligger bränsletanken placerad framför bakaxeln så att man får ett slätt golv inne i bilen. Suveränt bra.

I Subaru sätter man sig ungefär som i en vanlig bil. Honda är högre och man kliver in i bilen. Jag tycker att det är bekvämare. CR-V har dessutom ett betydligt rymligare baksäte och man kan välja i vilken vinkel man vill ha ryggstödet. Med ett slätt golv blir det gott om plats för fossingarna även för den som sitter i mitten. I Subaru blir det lite trängre för benen.

Å andra sidan sitter en lång förare lite bättre i Subaru Forester, helt enkelt beroende på att man kan skjuta stolen längre bak. I CR-V försökte jag flera gånger skjuta tillbaka stolen, bara för att upptäcka att den redan var i det bakersta läget. Så det blev till att höja upp stolen i stället.
 
Maskinellt är Honda överlägsen Subaru. Den vassa i-VTEC-motorn på 150 pigga hästar sätter en ansenlig fart på ekipaget. Och trots den resliga karossen är toppfarten nära 180 km/tim.

Framför allt är accelerationen imponerande. Subaru är visserligen inte långt efter och har med sin boxermotor prioriterat ett bra vridmoment. Forester har, förmodligen tack vare mindre frontarea, högre toppfart men är betydligt beskedligare vid acceleration. Däremot har ju boxermotorn ett trevligt muller jämfört med surret från Subarus raka fyra. En tröst när man ser CR-V:s höga baklyktor. Hondas avgasrening har en liten egenhet  att ligga kvar på förhöjt tomgångsvarvtal något längre.

Stadig på vägen
Honda känns också riktigt stadig på vägen. Fjädringen är fast och det är  bra för vägegenskaperna. Forester, som bygger på samma plattform som Impreza, kan genom sin lågt placerade vikt kosta på sig lite mer komfort utan att förlora säkerhet. När vi gasade lite hårdare på skogsvägarna känns släktskapet med rallyåken. Forester är rolig att hantera.

Tyvärr tillät inte vädret eller däckutrustningen några undanmanöverprov. Att sladda på asfalten med vinterdäck avslöjar inte bilens förmåga eller brister. Det bara glider och kanar.

CR-V ger med sin höga kaross en angenäm överblick. Man ser över de flesta andra. Det känns bra och innebär att man kan planera körningen bättre. I CR-V ser man varför alla bilar framför plötsligt börjar bromsa, till exempel när någon ska svänga och glömt att använda blinkers. Det gör att man kan gå på bromsen lite tidigare och mjukare - för att nu ta ett exempel. Utnyttjar man sikten rätt går det att köra säkrare och mjukare. Och det är sådant som passagerarna uppskattar.

Honda har också en rad små finesser som man uppskattar, t ex bordet i lastgolvet där bak, hållarna för kassar, möjligheten att fälla fram baksätet och få ett slätt lastgolv. Den lilla förvaringslådan under passagerarstolen o s v.

Och Subaru? Ja, ju mer man kör Forester desto mer gillar man den. Bilen har en charm som i alla fall plockar poäng hos mig. Den må vara konventionell på utsidan och insidan. Men den har bra köregenskaper och bättre framkomlighet än betydligt dyrare bilar. Frågan är bara vad man är ute efter.

Hård nöt att knäcka
Som vanlig familjebil är CR-V en hård nöt att knäcka. Bra utrymmen, flexibel inredning, modern och högbyggd kaross, tyvärr med tveksamt rostskydd. Men med en rapp och trevlig motor och växellåda.

Subaru kan inte riktigt mäta sig med Honda då det gäller utrymmen eller prestanda. Forester är däremot som namnet antyder - bättre i skogen.

Slutsaten blir: är man i första hand ute efter en vanlig familjebil med "ta-sig-loss-möjligheter" så är Honda CR-V ett synnerligen prisvärt alternativ som matchar många vanliga kombibilar. Men behöver man verkligen framkomlighet då är Subaru nummer ett.

Hur långt kom vi då i skogen? Tja, när det började sticka upp stenar och annat elände gjorde vi halt. Skillnaden mellan riktiga terrängbilar och SUV-bilar är att de förra är gjorda för att glida över stenar utan att något går sönder. Men när kablarna till syresensor två (den efter katalysatorn) är monterad med samma säkerhet som taklampan i ett spanskt kök - två tåtar i en löst hängande sockerbit - inser man att det finns vissa begränsningar. Och eftersom det saknas diffspärrar, lång fjädringsväg, hasplåtar, lågväxel och en hel massa annat som gör det obekvämt att köra omkring på vanlig väg, men som är nödvändigt för att ta sig vidare in i skogen - då är det bara att vända.

Testad i Vi Bilägare nummer: 17/2002

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.