Provkörning: Mercedes SL 500, Mazda MX-5 (2012)

Kan man verkligen jämföra Mazda MX-5 Havana Edition med nya Mercedes-Benz SL 500? Låt oss försöka!

Du får noga räknat 5,56 japanska sportbilar för priset av en tysk, 219 900 kronor mot 1 224 000 kronor. Den senare är därmed en av de dyrare öppna bilarna på marknaden, den förra en av de billigaste.

Mazda MX-5 är rent av sensationellt lågt prissatt, inte minst med tanke på att den första utgåvan kostade ca 150 000 kronor – för 22 år sedan. Havana Edition är en mycket välutrustad specialversion till specialpris (i normala fall kostar bilen 244 100 kronor). I priset ingår automatisk klimatanläggning, speciella 17-tumsfälgar, speciell läderklädsel, speciallackering etc., till och med en navigationsutrustning som fungerar finfint.

Mazda MX-5, eller Miata som nästan alla säger om världens populäraste lilla roadster, presterar i denna version 126 hk ur en konventionell 1,8-litersfyra. Temperamentet är piggt snarare än rasande.

Mercedes-Benz kontrar med 435 hk ur sin dubbelturboförsedda 4,7-litersåtta, så utgången i accelerations- och fartdrabbningarna under några timmars fotoarbete på Malmby flygfält utanför Strängnäs är given. När Mercedes brakar loss hänger MX-5 inte alls med.

SL-namnet är än mer anrikt än MX-5. Den första Mercedes-Benz 300 SL, Sport Leicht, dök upp med sina berömda måsvingedörrar redan 1952. Bilen fanns i produktion 1954–57 och modellnamnet fyller alltså 60 år i år.

Så vad finns att jämföra? Ingenting! Eller?

Tja, några nypor ljummen och syresatt kvällsluft samtidigt som (resterna av) hårsvallet rufsas om av fartvinden är gratis i alla cabrioletbilar. En solnedgång över glittrande insjö som tittar fram bland grönskande träd är precis lika ögonbehaglig oavsett om baken är placerad i en japansk bil eller en tysk.

Doften av syrén svävar lika förförisk runt en plastpanel i en Mazda som över en plastpanel i Mercedes och det är garanterat lika omöjligt både i MX-5 och SL 500 att inte titta på sin egen och bilens profil när man far fram längs det långa favoritskyltfönstret i city. Ett ungdomselixir, måhända.

Grejen med en cabriolet är alldeles den samma vare sig prislappen säger en kvarts eller en och en kvarts miljon. Det är skönt och kul att åka öppet, helt enkelt. Vissa normkorrekta förståsigpåare tycker att sommaren är för kort och att öppna bilar är oförnuftiga. Verkligen?

Livet är också kort och väldigt sällan förnuftigt av sig, så givetvis kan man ha en cabriolet året om också i Sverige. Har man möjlighet ska man prova. Varje år brukar ett par tusen nybilsköpare göra just det och trenden har de senaste 15 åren varit tydlig: det ska gärna vara en plåtcabriolet.

Sedan Mercedes-Benz SLK 1997 gick i bräschen med SLK och Peugeot hakade på med 206 CC har många andra gått över från tyg- eller konstmaterialsufflett till fällbara plåttak som elektriskt och sinnrikt vecklar ihop sig efter tryck på en knapp.

Fördelarna är uppenbara, man får mycket tystare färd med taket uppe och vinterdugligheten ökar markant. Nackdelen är att karossen ofta får oformligt stort bakparti när alla fällningsgrejer till taket ska få plats. Nya Mercedes SL är förvisso bred över häcken, men det finns värre exempel.

Mazda är dess raka motsats. Karossen är slank och den lilla suffletten kräver nästan ingen handkraft alls för att hystas ned eller dras upp – det går att göra det i farten när man tränat lite. Vi improviserade en liten uppfällningstävling och innan Mercedes ens var halvvägs uppe med sitt tak hade Mazda hittat apex i banans första kurva.

Det finns ändå två klara nackdelar med Mazdas sufflett. Dels löper en stötta alldeles ovanför de åkandes huvuden och är man över ca 185 cm får man den i hjässan, dels tränger bullret igenom något alldeles otroligt. Man får spara konversationen tills resmålet är nått.

För den som så vill erbjuder Mazda smart nog MX-5 också med elekt-riskt fällbart plåttak och lätt ändrad profil, en modell kallad Roadster Coupé. Den finns dock inte i denna specialedition utan kostar från 234 900 kronor med 1,8-motorn. Inget opris det heller.

Formatet och hanterligheten kan vara största tillgången för MX-5. Man har bilen helt i sina händer och alla reglage, spakar, mätare – allt – fungerar hur smidigt som helst. Man liksom tar på sig bilen, den känns lätt och vig att hantera – det är den.Att ta ut MX-5 på favoritvägen är som att köra första åket i den nypreppade, nypistade slalombacken långt före alla andra.

Motorn har inte mycket till bottendrag men med lite gas och flinkt växlingsarbete raskar Mazda undan riktigt bra.

De tekniska specialiteterna är få i MX-5, den förstyvande och reaktionsbefrämjande ”ryggraden” mellan fram- och bakvagn undantagen. Enkelhet som dygd går verkligen hem här. Nästan vem som helst kan köpa bilen och alla kan börja njuta direkt, utan förkunskaper.

Mercedes SL har i alla generationer alltid fört med sig en säck innovationer och den nya är inget undantag. Framför allt när det gäller lättbyggnation, bränslesnålhet och säkerhetsdetaljer är det gott om nyheter under det skal som så kraftigt påminner om  förra SL.

Teknikdensiteten är högre än för nästan alla andra bilar, till och med i vindrutespolningen ger sig diplomingenjörernas möda till känna: vattnet sprutar direkt ur själva torkarbladet, som har tiotals mikroskopiska små hål på respektive sida. Allt för att spara spolarvätska – det går knappt åt någon alls för att få rutan helt ren.

Så håller det på, hela SL igenom. Den känns (och är) utprovad in i minsta led, veck och söm och ingenting faller utanför ramen. Framför allt har Mercedes gett nya SL oöverträffad åkkomfort. Den går tyst som ett bibliotek, säkert som ett urberg och antagligen lika snabbt som en 15 år gammal F1-bil. Den som har råd med en SL kan och bör känna sig rik, men därmed inte sagt att vrålåket är roligare att köra än Mazda – för det är det inte.

Diskutera: Vad tycker du om Mazda MX-5 och Mercedes-Benz SL 500?