Bild
Nästa artikel

Biltest: Nissan Qashqai, Dodge Caliber

Nybilstest

Elaka, uppkäftiga, gatsmarta och redo att skrämma skiten ur konkurrenterna. Det är så de marknadsförs, Nissan Qashqai och Dodge Caliber. Men ingen av dem lever upp till reklammakarnas macho-betonade och barnsliga överord.

Trots tuffa yttre former handlar det om två ganska ordinära bilar, där Qashqai är det solklart bästa valet.

Crossover är ordet för dagen hos stora delar av världens bilbyggare. Det är en biltyp som enklast kan beskrivas som en korsning mellan vanlig kombi och suv.  Resultatet är en skapelse som i grunden är en personbil, fast med högre markfrigång och en kaross med tydlig terrängutstrålning.
 
Två intressanta nykomlingar i den snabbt växande skaran av kompakta crossover-modeller är japanska (fast engelskbyggda) Nissan Qashqai och amerikanska Dodge Caliber. 
Det är också två bilar som, var och en på sitt sätt, har extra stor betydelse för sina svenska importörer. 

För Nissan i Sverige är Qashqai den viktigaste modellen på många år. Att man vill lyckas märks inte minst på den intensiva och mycket påkostade reklamkampanj som byggts upp kring bilen. Qashqai har ett tungt ansvar, den ska gå i spetsen för att vända Nissans långvariga kräftgång på den svenska försäljningslistan.

När det gäller Dodge markerar Caliber det klassiska USA-märkets comeback i Sverige efter många års frånvaro. En lyckat mottagande av Caliber bäddar för de övriga Dodge-modeller som är i antågande inom en ganska snar framtid.  
       
Båda har siktet inställt på att slå sig in i Golfklassen, Sveriges mest konkurrensutsatta bilsegment. En knepig uppgift, som Nissan och Dodge attackerar med samma metod: en aggressiv marknadsföring som i första hand riktar sig mot ungdomliga köpare. 

Infantila kunder, eller?
Qashqai presenteras i broschyrer och annonser som "urban proof, "gatsmart, "uppkäftig" och "tuffast i kvarteret". Caliber är enligt reklammakarna "född stygg", "allt annat än söt" och redo att "skrämma skiten ur alla andra bilar i Golfklassen".

Tror biltillverkarna att yngre kunder per automatik är infantila, eller...? Nissan har dessutom tvingats offra en del annonspengar på att lära tänkbara kunder vad den nya bilen egentligen heter. Det knepiga modellnamnet är lånat från en nomadstam i sydvästra Iran och uttalas "Kash-kai". Inte lätt att veta utan facit.  

Dodge, å sin sida, lanserar glatt Caliber som klassens svarta får. Uppenbarligen har reklamtextens författare inte riktigt klart för sig vad uttrycket innebär. För han/hon kan väl ändå inte mena att Dodgen är klassens mest misslyckade bil?

Fast på en punkt stämmer, rätt använd, beteckningen. Calibers inredning är sorgligt plastig, svajigt monterad och känns på alla sätt billig i utförandet. Kvalitets-intrycket når inte på långa vägar upp till normal Golfklass-standard.

Intrycket av slarvigt bilbyggeri förstärks ytterligare om man fin-granskar utsidan. Karossens misspassningar är många och Dodgen skulle inte ha en chans att slinka igenom kvalitetskontrollen hos en europeisk eller asiatisk tillverkare.  

Att förflytta sig från Calibers innandöme till Qashqais kupé är som att göra en kvalitetsmässig klassresa. Dörrklangen är dovt solid, detaljarbetet välgjort och materialvalen ligger på en helt annan nivå än i den amerikanska bilen. Nissan vinner ronden på knock out.
Även den yttre byggprecisionen är av hög klass, precis som det brukar vara hos asiatiska tillverkare. Här finns inga snedmonterade lister, dörrar eller bakluckor utan allt sitter på millimetern där det ska. 
   
Mjukis på vägen
Men inte heller Qashqai är befriad från rejäla glapp mellan reklamens klyschor och hur bilen faktiskt upplevs. Sålunda är "kvarterets uppkäftiga tuffing" i själva verket en riktig mjukis på vägen.

Fjädringskomforten är utmärkt på de flesta underlag och bullernivån klart anständig. Det gör Qashqai till en överraskande behaglig bil att åka i. Däremot är den inte särskilt spännande att köra. Styrresponsen är bara medelmåttig och motorkaraktären är mer arbetshäst än sprinter.

När den "lekfulla sportigheten" utvärderas på ett av testslingans krokigaste partier svajar den höga karossen rejält i de utmanande böjarna. Bilen avslöjas också som ovigt understyrd och antisladdsystemet får jobba hårt för att hålla ekipaget i balans vid forcerad körning.

Där har Nissans chassitekniker en del att slipa på, åtminstone om de vill att bilen ska leva upp till marknadsföringens löften om en skojig körupplevelse.
                
Caliber är något fastare i fjädringen och stummare i dämpningen än Qashqai, men blir för den skull aldrig obekväm att åka i. Det som förstör åkkomforten är istället det besvärande kupébullret. Mest är det däcksdån som hörs, men den kantiga karossen ger även upphov till en hel del störande vindljud. 

I de snabba och tvära svängarna på testslingans krokiga fartsträcka kränger Dodgen något mindre än Qashqai. Den är också aningen rappare och lydigare i styrreaktionerna och understyr inte fullt lika tungt som sin japanska konkurrent. Fast sportig. Nej, knappast. 

Qashqai och Caliber har kör-egenskaper och väghållning som duger bra för vardagsbruk. Men jämfört med en konventionell bil i övre delen av Golfklassen får de stryk i de flesta moment där de dynamiska egenskaperna sätts på lite tuffare prov.

Däremot har de andra fördelar, till exempel en generös markfrigång. Ett viktig plusvärde, inte minst för alla som har dålig väg sista biten till sommarstugan.

Usel sikt bakåt
En annan, inte fullt så positiv, gemensam egenskap är den usla sikten snett bakåt. Allra värst är det i Qashqai, vars enorma C-stolpe skymmer ett mindre kvarter. Caliber är något bättre, men inte mycket, tack vare den lilla rutan längst bak.

Dodgens kaross har dessutom marknadens kanske högsta midjelinje. Sidorutorna är inte stort mer än 30 centimeter höga och utsikten därefter. De barn som trivs i Calibers baksäte får man nog leta länge efter, om de överhuvudtaget finns.

Qashqai lär inte heller bli någon favorit hos det uppväxande släktet. Även den är i första hand designad för att se massiv ut och inte för att de åkande ska se ut. Men sidorutorna är i alla fall några centimeter högre än i Dodgen.

Den som vill se bra i mörker hittar sin testvinnare i Nissan. Qashqais ljus är utmärkt, medan Calibers strålkastare ger ett klent ljusutbyte. I slaskigt före blir skillnaden mellan bilarna ännu större, eftersom Dodge helt saknar strålkastarrengöring. Det går inte att få ens som extrautrustning.   

Olika karaktär
Båda testbilarna drivs av tvålitersmotorer, men av lite olika karaktär. Nissan har färre hästkrafter, men bättre vridmoment och med Dodge är det tvärt om. Snålast på papperet är Dodge, men i vårt test hade Nissan den bästa bränsleekonomin.

I Caliber sitter en smidigt fungerande steglös automatlåda (CVT = Continuously Variable Transmission) som standard. Enda skönhetsfläcken är att motorn ylar elakt vid hårda gaspådrag innan lådan "hinner i fatt" det höga varvtalet. CVT:n har även ett manuellt läge med sex steg.  

Nissan växlas manuellt med en sexväxlad låda. CVT-låda finns som tillval och kostar 14 000 kronor extra. Så likvärdigt utrustade är det Qashqai som är den dyrare av bilarna.

När det handlar om kupéutrymmen är bilarna i stort sett likvärdiga. Men Nissan vinner ronden på en generösare inre bredd och något bättre benutrymme bak.

Däremot är Nissans baksäte inte särskilt behagligt, i alla fall inte för vuxna. Dynan är låg och kort och ryggstödet upprätt. Calibers säte är i sig inte bekvämare, men ryggstödets lutning kan justeras och det ger möjligheter att hitta en skönare sittställning. 
  
Längst bak har Dodgen ett riktigt ynkligt bagageutrymme som dessutom störs av stora hjulhus och är svåråtkomligt genom den smala lastluckan. Så inte heller på den punkten lär Caliber skrämma skiten ur några konkurrenter.

Nissan har betydligt generösare med plats i sitt lastutrymme, som också är bättre disponerat och mer lättstuvat. Men några fack där man kan stoppa undan småprylar finns inte och det saknas även i Caliber.

Några finesser som höjer flexibiliteten, typ skjutbara baksäten, har ingen av bilarna. Men i Dodge kan passagerarstolen fram fällas, en vettig finess som ger möjlighet att transportera långa föremål inne i bilen.  

Säkerhetsmässigt är både Qashqai och Caliber än så länge osäkra kort, eftersom ingen av dem krocktestats av Euro NCAP.

Bäst i test
Men när det gäller skyddsutrustning är Nissan  bäst i test. Caliber förlorar på att sidokrockkuddarna fram har slopats för att priset på bilen ska kunna hållas nere. Ett agerande som knappast höjer amerikanska märkets säkerhetsanseende. Kuddarna finns som tillval för 3 700 kronor.  
   
Nissan Qashqai har som modell en större bredd än Dodge Caliber, eftersom den även finns i fyrhjulsdriven version. 4x4-systemet, All-Mode, är detsamma som i den större X-Trailmodellen och pristillägget är 18 000 kronor. 

Dodge kontrar med att vara bättre på lite mer udda finesser som valfria inredningsfärger, belysta mugghållare och löstagbar ficklampa i lastutrymmet. Ljudanläggningen av beachparty-typ, med utfällbara högtalare i bakluckan, går inte heller av för hackor.

Men ekonomisk är Dodge testets stora förlorare. Titta bara på servicekostnaderna, nästan 13 000 kronor under de första 6 000 milen. Dessutom är serviceintervallerna ynka 1 200 mil, vilket diskvalificerar bilen för alla långkörare.

Sett till den totala ägandekostnaden åker den som satsar på en Qashqai, enligt våra beräkningar, nästan fyra kronor billigare per mil än den som köper en Caliber. 
Det är siffror som ytterligare stärker Nissans redan tidigare klara seger i det här testet. Dodge, däremot, har  mycket att putsa på innan konkurrenterna i Golfklassen får skrämselhicka.   

 

Testad i Vi Bilägare nummer: 5/2007

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.