Bild
Nästa artikel

Biltest: Alfa Romeo 147

Nybilstest

Det är utan tvekan det lustfyllda i bilägandet som Alfa Romeo siktar in sig på. Så har det alltid varit och så är det fortfarande. Alla som kört 147 är rörande ense - roligare bil finns inte. Det beror på ett väl avstämt chassi byggt för bästa väghållning. Komfort är något man får på köpet eftersom bilen trots allt måste ha fjädring och luft i däcken.

Bilens balans är imponerande. Alfan är lätthanterlig också när man kör på gränsen och bilen sviker aldrig. Det går att korrigera misstag. Trots en ganska lättgående styrning och framhjulsdrivning har man fin vägkänsla och bra precision. Ju mer man kör, desto tydligare framstår bilens suveräna väghållning. Det är fantastiskt lätt att bestämma exakt hur mycket broms man vill ha.

Kollegan Marianne Sterner tog Alfa 147 genom älgtestet och det var närmast en barnlek. Här kan man verkligen tala om "strykjärn".

Motorn är varvvillig och ger allt först vid 6 200 v/min. Att bästa vridmoment ligger vid 4 200 har man för länge sedan glömt när motorn glatt spinner vidare mot 7 000-strecket. De är få motorer som lönar sig att dra så hårt men Alfamotorn knuffar faktiskt på hela vägen upp. Men ett sådant här rivjärn skulle må bra av mer effekt.
  
Växellådan är som gjuten för sportig körning. Den är precis inte växlad för låg bränsleförbrukning. Man ligger omkring 3 000 v/min i 100 km/tim (2 750 vid 90). Det är betydligt högre än de flesta andra bilar. Men Alfa är inte heller avsedd att vara någon dussinbil.

Design är viktigt för Alfa. Efter flera år med mjuka, rundade och i det närmaste intetsägande frampartier tar italienarna ett steg bakåt och hämtar inspiration någonstans från 50-talet. Det har blivit en lyckträff. Fronten på 147 drar blickarna till sig.


Gymnastisk övning
Även i kupén kan man njuta av den säkerhet i stil som Alfa visar upp. Instrumentpanelen är kompakt, sportig och snygg utan konstigheter. Tyvärr är det lite sämre beställt med funktionen. Färgvalet med silvergrå mätartavlor och röda siffror fungerar inte bra vid dagsljus. Under mörkerkörning är däremot instrumenten tydliga.

Än så länge har vi bara sett Alfa 147 med tre dörrar. Karossen med fem dörrar kommer lagom till lanseringen. Insteget är bekvämt tack vare den breda dörren, om det inte står en annan bil intill. Då är det svårt att komma in.

Framstolarnas fällmekanism är smidig. Den främre stolen fälls och skjuts framåt med ett och samma handtag, lätt åtkomligt på sidan. Men det blir ändå lite av en gymnastisk övning när en vuxen ska klämma sig ner i baksätet. Bilen är så låg att den knappast är något att skjutsa svärmor i. Risken är att man aldrig får ur henne.

Alfa 147 inget för långa där bak
Komforten är hyfsad. Stolarna är bättre avpassade för långa personer än tidigare. Men inställningsmöjligheterna är begränsade. Därför är det bra att ratten är justerbar både i höjd- och längdled. Nackskydden kan dock inte höjas eller sänkas.

Det är också lite trångt vid startlåset, i alla fall för manshänder. Mittkonsolen tar emot när man ska sätta in nyckeln.

Lite fler fack hade inte varit fel och kanske en lampa som indikerar när stolsvärmen är på eller av. Knappen sitter nämligen på sidan av stolen och är omöjlig att se. Det är först när det börjar bli varmt om baken som man vet att man lyckats.

Om jag ställer in förarstolen efter min sittställning blir det omöjligt att sitta "bakom mig själv". Fötterna smiter in under stolen framför. Men benen tar emot när stolen skjuts tillbaka. Och takhöjden är så att säga på håret. Det är visserligen lite extremt . Man väljer knappast en Alfa 147 för att klämma in 188 cm vuxen där bak.

Men det stora frågetecknet är ändå andrahandsvärdet och främst rostskyddet. Alfa envisas med att bara helgalvanisera bilen och i stort sett strunta i rostskyddsbehandling. Det finns inte tillstymmelse till skyddande medel i bilens hålrum.

- Om du ställer ut en plåt som bara är galvaniserad med ett skikt på tio my, som de bästa bilarna har, försvinner ungefär en till två my per år, hävdar Vi Bilägares rostskyddsexpert Thomas Widström. Men en sådan plåt ständigt utsatt för väta och salt kan förlora det rostskyddande skiktet tio gånger fortare!

Att nöja sig med galvanisering av plåten duger nog längre söderut, men inte i Sverige. Vårt råd till dig som inte kan motstå denna för övrigt charmiga bil är därför - rost-skyddsbehandla omgående! 

Testad i Vi Bilägare nummer: 7/2001

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.