Bild
Nästa artikel

Begtest: Ford Ka

Begbil

Lilla Ford Ka är precis som en småbil ska vara: behändig i stan och kul att köra.  

Ford Ka presenterades hösten 1996 som en minibil i klassen under Ford Fiesta, som den också delar bottenplatta med. Med sin 3,62 meter långa kaross är Ka en av marknadens allra minsta bilmodeller.

Det märks både i baksätet och bagageutrymmet och Ka gör sig bäst som transport för maximalt två personer - eller som andrabil. Den udda karossformen gör att bilen inte är lika rymlig som exempelvis konkurrenten Hyundai Atos. Ka är också bara fyrsitsig.

Ka blev en modebil när den nådde Sverige sommaren 1997 och de första åren såldes ganska många exemplar. Många gillade den tuffa formgivningen och det faktum att bilen gick att utrusta på ett personligt sätt. Bland annat kunde kunden välja stort tyg­soltak, luftkonditionering och parkeringsradar, ovanligt i klassen vid den här tiden.

Vanligaste motorn är en 1,3-liters stötstångstyp och har suttit i flera generationers Fordmodeller före Ka, bland annat Fiesta. Blott 60 hästkrafter gör inte Ka till någon sprinter men tack vare en ganska flack vridmomentkurva finns skapligt med kraft i mellan­registret och det bidrar till smidigheten i stadstrafik.

Den gamla motorn gör Ka onödigt törstig, en bränsleförbrukning på över 7,5 liter/100 km är ingen ovanlighet och det är mycket för en så liten bil. Ford själva anger en snittförbrukning på 6,7 liter/100 km vid blandad körning.


Ford Ka är smidig och stabil att köra, vägegenskaperna håller hög klass. Styrningen är exakt i känslan och den förhållandevis breda spårvidden i kombination med det långa axelavståndet gör att bilen upplevs som vuxen på vägen. Det är mer den svaga motorn än kurvegenskaperna som avgör hur fort den här lilla vagnen kan köras.

Hösten 2001 introducerades två nya motorer, dels en 1,3-liters på 69 hk samt en 95-hästars 1,6:a. Den starkare modellen heter SportKa men har bara sålts i mycket begränsad omfattning här. Med 69-hästarsmotorn förbättrades fartresurserna samtidigt som förbrukningen faktiskt minskade.

Att motorn inte har någon kamaxelrem är en stor fördel. Det betyder lägre reparations- och servicekostnader och mindre risk för motorhaveri. Högt ventiltick kan dock visa på att kam­axeln är sliten. Ett ovanligt fel, som oftast har åtgärdats på garanti.

Ett av de vanligaste felen på Ka är att hjullagren bak slits fort på de första årsmodellerna. Det märks genom ett malande missljud från bakvagnen. För ett par tusenlappar får du det åtgärdat på en verkstad.

Om det knackar och slår i framvagnen kan det vara glapp i länkarna fram. En reparation kostar strax under 2 000 kronor. Den bakre ljuddämparen på Ka går relativt fort sönder. Det kostar närmare 1 500
kronor att byta på en verkstad.

Bromsarna fram är känsliga. Bromsoken kan börja kärva och och skivorna är rostkänsliga. Bilprovningen har också många anmärkningar för ojämn bromsverkan.

Annars är felaktig ljusinställning och ljusbild på strålkastarna det vanligaste felet.  Ka rostar gärna - och mycket. Lacken är inte särskilt motståndskraftig och rostblåsor kan uppkomma var som helst på karossen, till och med på taket. Titta noga på under­sidan efter dörren. Där kan grus ha sprutat upp och lacken blivit skadad.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.