Inga besvär är för stora för en bra bild. Det är ViB:s fotograf Simon Hamelius ett lysande exempel på. Här riggar han sin kamera med stativ och allt på taket till vår långtest-Meriva.
 
Arrangemanget ska ge den rätta vinkeln för en av medåkningsbilderna från årets semesterbilstest, som i år kördes i Baltikum och Polen.

Om bilden blev bra? Det kan du lita på! Kolla själv i Vi Bilägare nummer 9, som kommer i början av juni.

Där finns resultatet av Simons vedermödor med ”takfotot” och en hel uppsjö andra intressanta bilder från den spännande resan.

För den som undrar; Simon stod förstås inte på taket när bilen körde. Då satt han i säkerhet inne i kupén med fjärrutlösaren i högsta hugg.

Stockholm och för all del andra svenska städer är exempel på vilken syn politiker har på problemen som uppstår när trafikintensiteten ökar.

I Stockholm har man på många gator ”löst” problemet genom att göra två körfält till ett och därmed öka trottoarerna med ungefär 100 procent, samtidigt som man minskar trafikflödet i samma grad.

Det får till följd att trafiken flyter trögt eller står still. Man kan ju undra varför så många ändå envisas med att köra bil? Det kanske inte är så att transportbehovet minskar bara för att framkomligheten stryps?

Stockholmspolitikerna tycker att vi ska cykla mer. Det gjorde jag varje sommar när avståndet bara var knappt två mil. Men nu har jag fem mil till jobbet på vägar som få vågar trampa hoj på.

Den senaste trafikförbättringen för det ökade trafikflödet, Essingeleden, byggdes för nästan 50 år sedan. Norra länken är klar om fem år och Förbifart Stockholm tjafsar man fortfarande om. Det är inte bara i trafiken det finns proppar!

Fem kilometer i timmen är inte mycket – det är ungefär så fort man går i maklig takt. Men fem kilometers fartökning kan betyda skillnaden mellan att klara en farlig situation och att krascha.

För några dagar sedan körde vi våra fem långtestbilar i en så kallad undanmanöver på ett flygfält. Då svänger vi hårt vänster-höger, rätar upp bilen under några meter och svänger sen tillbaka höger-vänster: precis som om vi styrde runt ett hinder på vägen.

Vi började i 70 km/tim. Det gick bra. Alla bilarna tog sig igenom svängarna mellan gummikonerna, fast Dacia Duster svajade våldsamt och ESP-systemet nöp till bromsarna rejält. Så ökade vi fem kilometer i timmen. Dacias bromssystem fick jobba så hårt att bilen tappade styrningen och kanade rakt fram i sista svängarna. Även Volvo V60, Saab 9-5 och Ford C-Max kickade koner i utgången av provet, även om de inte blev lika svårmanövrerade som den höga Dacian.

Den enda som klarade sig igenom var Opel Meriva, men det berodde på att ESP-systemet tvärbromsade bilen direkt i första svängen så att farten nästan halverades. Sen var det bara att styra.

När man gjort några undanmanöverprov tänker man lite extra på hastigheten ett tag. Jag har lyckligtvis aldrig behövt göra en verklig, hård undanmanöver på vägen och det är nog tur, för snart är farten uppe som vanligt igen.

Att diesel inte alltid är det bästa ekonomiska alternativet för privatköparen visade vår stora undersökning i förra numret. Men på en punkt är de snåla oljebrännarna oslagbara – och det är när det gäller räckvidden.

Bilderna här intill är tagna i samband med testduellen mellan kombiversionerna av nya Peugeot 508 och Skoda Superb, båda i miljöbilsutförande.

Vid fototillfället hade vi åkt ett antal mil sedan bilarna tankades upp. Trots det säger Peggans färddator att vi kommer ytterligare 130 mil innan det är dags att gå i depå för påfyllning. Skodan, som har en lite mindre bränsletank, rapporterar 120 mil.

Nu stämmer inte alltid färddatorernas uppgifter hundraprocentigt med verkligheten. Men helt klart är att båda bilarna rullar en bra bit över 100 mil på en tank om gaspedalen behandlas någorlunda varsamt.

Slutsats: Det blir behagligt långt mellan bränslestoppen när man åker miljödiesel. Och det kan kanske vara värt några kronor extra i ägandekostnader.

Hur det gick i själva testduellen? Det får du vänta ett tag till på att få svar på. Testet publiceras inte förrän i nummer 10. Den kommer ut i början av juli.

Men, som man brukar säga, den som väntar på något gott…

När jag var i Shanghai nyligen, hälsade jag på hos en bilhandlare. Där fick jag ett prov på hur kinesiska bilköpare behandlas. Vid infarten till anläggningen stod en vakt i uniform. Med en stram honnör öppnade han bommen och släppte in min taxi. Jag kände mig som en VIP.

Innanför entrén stod näste man i stram givakt bakom en pulpet. Han slussade mig till rätt person. Denne visade mig kundernas lounge, möblerad med sköna sittgrupper. Ett biljardbord och ett par massagefåtöljer kompletterade inredningen och bakom en bardisk stod en ung flicka som lagade mig en perfekt cappuccino.

Om alla kunder får samma mottagande kanske det inte är så konstigt att enbart den här handlaren räknar med en årlig försäljning på 7 000 Volvobilar inom några år. Behandlar man kunderna som kungligheter blir de nog väldigt positiva till att köpa bil.

Ett mottagande av helt annan klass upplevde jag hos en Mercedeshandlare i en svensk mindre stad. Han talade golf i telefon och brydde sig över huvud taget inte om mig när jag gick runt och synade de utställda bilarna. Efter en kvart ledsnade jag och gick. När jag klev in i min bil öppnade handlaren dörren och ropade till mig:

– Ville´ru nåt?

Säsongen för bilsemestrar är snart här. Packning och passagerare stuvas in i bilar runt om i Sverige, på väg mot nya äventyr.

För någon vecka sedan fick jag ett pressmeddelande från ett svenskt rederi som besvarade den fundamentala frågan: ”Vilken svensk fotbollsspelare skulle du helst åka på bilsemester med?”

32 procent svarade att de helst ville ta med Zlatan Ibrahimovic. Förvisso en bolltrollare av rang, men knappast någon som gjort sig känd för sympatiska, sociala egenskaper. Nåja, låt gå.

Lotta Schelin och Josephine Öqvist fick vardera tolv procent av rösterna, två damer som är upptagna stora delar av sommaren på grund av VM i Tyskland. Kim Källström fick i sin tur semesterförtroende hos elva procent, medan nio procent ville åka med Caroline Seger.

Vem jag skulle välja? Ja, det är ju en teoretisk fråga, men om jag fick göra en enkel omformulering av frågeställningen skulle jag nog välja förbundskapten Hamrén. Samtalsämnen: det darriga försvarsspelet, ytterbackarnas defensiva blottor och återväxten i försvarslinjen.

Vem skulle du ta med?

Jag hade nyligen nöjet att provköra snålvarianten av Ford Mondeo, som med en dieselmaskin på 115 hästar nöjer sig med 0,43 liter per mil. Åtminstone enligt körcykeln.

Lever modellen upp till siffrorna? Det kan du läsa mer om i ett kommande nummer av Vi Bilägare.

Sedan tidigare vet vi att lastvolym är en av Mondeos starka grenar, vilket också jag fick bekräftat. Jag hade spanat in en begagnad hylla på nätet och ett telefonsamtal senare var jag på väg mot säljaren söder om Stockholm.

En pjäs som mäter 160 centimeter på bredden och 96 på höjden skulle få många bilar att darra. Mondeo klarade uppgiften med en axelryckning.

Baksätet fälls ned med två enkla handrörelser och vips får man tillgång till ett utrymme på 1 745 liter, som dessutom är smart utformat, med raka väggar.

När jag stängde bakluckan kom jag på mig att nicka för mig själv och till fullo förstå svenskens orubbliga relation till kombin.

Så presenterar cirkusdirektör Muller ännu en affär som ska rädda Saab. Ett anonymt kinesiskt företag uppges hosta upp drygt 120 miljoner kronor för 582 bilar. Förskott.

Hur kineserna vågar gå in i en sådan affär är för mig en gåta. Fabriken står stilla, lagren är tomma och leverantörerna vägrar att leverera. Saab står på fallrepet. Ändå miljonsatsas det från Kina.

Vad har man egentligen för säkerhet?

Inte en dag utan nya frälsare, kriser och uttalanden. Turerna kring Saab fortsätter och nyhetsmedierna slickar sig om munnen. Ingen sommartorka i år.

I dag har Saab inte presenterat någon ny affär. Istället skickade man ut ett pressmeddelande om att biltillverkaren stödjer Nils Liedholm Cup, en fotbollsturnering för ungdomar i Valdemarsvik. I själva verket är det tidigare Saabchefen Jan Åke Jonsson som donerat 20 000 kronor till evenemanget.

En hedervärd gest, absolut.

Samtidigt möts vi av beskedet att Saab efter 25 år som huvudsponsor ställer in sina aktiviteter under tennisveckorna i Båstad. Företaget anser det olämpligt att dra på sig ytterligare kostnader. Och det kan man ju förstå.

Ett avhopp från en tennisturnering är kanske inte hela världen. Men för att överleva på sikt måste man synas – inte bara i feta krigsrubriker – och sälja bilar.
 
Tennispubliken kanske ändå bara är intresserade av Audi, BMW och Mercedes?

Varför lämnar de inte det sjunkande skeppet Saab?

Frågan ställdes av en krönikör i Aftonbladet i går och det är precis vad jag undrat över en längre tid.

Krönikören Staffan Heimersson skräder inte orden precis:

"I händerna på klåpare och svindlare går Saab obönhörligt mot nerläggning. Saab blir – näst regalskeppet Vasa och Krügerkraschen – det största fiaskot i svensk företagshitoria."

Enligt Heimersson är det bara chauvinistiska eller korrupta bilreportrar som orkar upprätthålla myten om att Saab som företag besitter unik kunskap i biltillverkning.

Jag vet inte det...men nog är det förvånande att inte alla som har minsta möjlighet att få nytt jobb säger tack och adjö till "Mannen i den Randiga Kostymen" som Heimersson kallar Victor Muller.

I stället uttalar facket sitt förtroende för Muller och Saabs informationsledning fortsätter oförtrutet att försäkra att räddningen är inom räckhåll. Hur orkar Gunilla Gustavs och Eric Geers?

Den sistnämnde är informationschef på Saab Automobile och när en reporter på Dagens Industri i går frågade Geers om det kan bli klart med ett nytt finansieringsavtal den här veckan så blev svaret:

"Jag kan ge dig ett råd och det är att du inte ska ta semester den här veckan."

Det skulle betyda att Victor Muller har något på gång. Har vi hört det förut?

Muller har ju själv försett sig med en bonus för sitt jobb med Saab. Den borde han skicka vidare till informationsavdelningen och bifoga var sin tapperhetsmedalj.

Hade inne vår Opel Meriva 1,3 CDTI Ecotec på 3 000-milaservice i dag. Förmodligen är det den Meriva av senaste årsmodell i Sverige som har rullat längst, 3 263 mil.

Samtidigt passade jag på att låta verkstan byta torkarbladen fram. 780 kronor kostade torkarna – rätt dyrt, om ni frågar mig.

Själva servicen gick på 3 200 kronor. Totalt drygt 4 000 kr, alltså.

Det är ju på eftermarknaden som bilbranschen tjänar sina pengar, sägs det; marginalerna på nybilsförsäljningen är inte större än att det nätt och jämnt går ihop.

Kanske är det därför som man numera som verkstadskund upplever en helt annan servicenivå, inte bara på bilarna utan också när det gäller kundbemötande. Personlig servicetekniker som tar emot bilen, ringer och håller dig informerad om hur servicen går, frågar om tilläggsåtgärder (innan han utför dem!) och ger dig besked så snart bilen är klar. Gratis lånebil är inte heller ovanligt och på större anläggningar kan man även får gratis lunch om man väntar på sin bil.

Visst svider det när räkningen kommer men ett bra bemötande förlåter rätt mycket.

Antalet A-traktorer (alltså ombyggda bilar som ibland felaktigt kallas Epa-traktorer) verkar ha ökat. Det är åtminstone det intryck man får när man färdas runt om i landet.

Det finns visserligen ingen historik på Transportstyrelsen men antalet registrerade A-traktorer i år är 13 852 stycken, varav 7 870 är avställda.

I takt med att tillgången på Duett börjat sina så har 15-16-åringarna gett sig på andra modeller och exemplen på fantasifulla ombyggen är många.

Vad är det som lockar, att bygga A-traktorn eller att köra den?

Jag tror på det förstnämnda; det kan väl inte vara så där rysligt upphetsande i längden att krypa fram i 30 km/tim på allmänna vägar. Inte ens om kan göra det tillsammans med kompisen eller flickvännen.

Hur som helst, det vore intressant att få träffa någon som ska, eller håller på att, bygga om en bil till A-traktor och ställa frågan direkt till vederbörande. 

Känner du någon som håller på med ett A-traktorprojekt så är jag tacksam om du hör av dig till mig: hakan.backlund@vibilagare.se

Efter Vi Bilägares avslöjande om dold rost på Audi – står att läsa i papperstidningen som just gått ut till prenumeranterna – bombarderas vi om det ena rosttipset efter det andra. Tack för det! Det är på så vis vi får nys om saker och ting som är värda att undersöka, och om det visar sig vara berättigat, kan leda fram till fler artiklar.

Sedan finns det också alltid en kategori ”tipsare” som enbart vill att vi ska driva deras egen sak, men som sedan drar sig undan all publicitet när näringsidkaren kovänder och vi löst fallen åt dem. Då känns det som om man har jobbat i onödan, utan att få något tillbaka.

Fortsätt att tipsa, men berätta redan från början om ni är beredda att löpa linan ut. Det blir så mycket bättre konsumentjournalistik av det.