Bild
Nästa artikel

Resa med husbåt på fransk kanal

Resor

Vi körde tre hundra mil för att uppleva sju. Bilresan till södra Frankrike var fylld med spänning, men när vi äntrade husbåten för att färdas längs Garonnekanalen började äventyret.

 Vid ett nyårsfirande tillsammans med våra tyska vänner Bernd och Ingeborg föddes tanken att tillbringa en vecka på husbåt i södra Frankrike. Efter några minuters letande på nätet hittade vi ett företag som hyr ut kanalbåtar kring canal du Midi och Garonnefloden. Veckohyran på tio tusen kronor kändes överkomlig för fyra personer.

Det blev sommar och vi satte planen i verket. Intåget till Frankrike sker via tyska autobahn, Ardennerna i Belgien och champagnedistriktet, där vi övernattar på ett så kallat ”hôte”, rum med frukost, i trakten av Reims.  

Vi åker i en Mercedes E250 CDI-kombi med gott om plats för fyra personer inklusive bagage. Bilen är bekväm och färden blir bekymmerslös och ekonomisk med ett antal långa dagsetapper genom Europa för att nå målet i Bordeaux.

Väl framme visar mätaren på tre hundra körda mil från Stockholm. Den rörliga friheten slår kombinationen flyg/hyrbil, inte minst på grund av allt som upplevs under de dagar vi kör på Frankrikes mindre vägar.

Att förflytta sig tre hundra mil för att åka kanalbåt på en sjumilasträcka kan synas absurt, men vi är spända av förväntan när vi når orten Meilhan-sur-Garonne söder om Marmande. Engelsmannen Mike Ricketts med fru Kath tar vänligt emot oss och det blir en pratstund innan vi kör fram bilen för att lasta över innehållet ur resväskorna i båten.


Mike har sysslat med kanalbåtar i sex år och emigrerade ”från ett sämre klimat till ett bättre”, som han uttrycker sig. Vi får en snabblektion i båtens funktioner, sjöreglerna på kanalen förklaras medan en diger loggbok på engelska ger oss ytterligare svar. Det krävs ingen särskild sjövana för att klara av kanalfärd men Mike följer oss i två kilometer till den första slussen. Efter några vingliga roderutslag får vi kläm på manövreringen som inte är märkvärdig att hantera.

Minervois Cruisers heter företaget som betalar sex tusen kronor årligen för att hyra ut vår kanalbåt, döpt till ”Meilhan”. Vill man segla med egen farkost är avgiften betydligt lägre, beroende på tid och båtstorlek. ”Meilhan” tillverkades och utrustades i England och har fraktats hit med lastbil där den togs i bruk förra året.

Kostnaden ligger kring 750 000 för en ny båt och då räknar man med att skrovet inte behöver renoveras förrän om tjugo år. Den beräknade livslängden ligger kring 100 år och i snitt hyrs båtarna ut 12–14 veckor per säsong.

Båten är utrustad med en fyrcylindrig 40-hästars industridiesel som drar en och en halv liter bränsle i timmen, lite beroende på effektuttag. ”Meilhan” är 14 meter lång och två meter bred vilket enligt broschyren ger plats åt fyra–sex personer. Vi förstod dock aldrig hur ytterligare två ombord skulle få plats, men för fyra var den bekväm även om ytorna ombord inte ger någon större komfort.

Att slussa är lite speciellt. Kraften när vattnet fyller bassängen vid färd uppför kanalen är mäktig och man måste förtöja ordentligt för att båten inte ska stöta mot kaj. Vi tar det lugnt och lyssnar på Mike som ger oss värdefulla instruktioner. Sedan lastar han av sin cykel och återvänder hem med orden ”good luck and enjoy”.

Klockan är sen eftermiddag och vi njuter fullt ut, glidandes sakta framåt längs Garonne. Ett par slussar klaras av innan det är dags att förtöja inför natten. Efter klockan sju är slussarna stängda.

Vid kvällsmålet med öl, korv och skinka diskuteras uppläggning av resrutten och hur långt vi antas komma på drygt tre dagar för att hinna tillbaka i tid nästa fredag. Det bestäms att vi tar dagen som den kommer och att staden Agen sju mil bort verkar vara en rimlig vändpunkt.

Första natten blir lite orolig. Varje rörelse hörs tydligt genom båten. Till slut somnar vi.

Påföljande morgonen går jag till bagaren och köper baguette. I livsmedelshandeln intill finns färskt pålägg och smakrika grönsaker. Solen tittar snart fram även om den förväntade värmen uteblir. Men vi sitter på däck och njuter av omgivningen.

Lite senare startas dieseln och Bernd ställer sig vid rodret. Höga, kraftiga plataner med stort leopardmönster på stammarna omger kanalen som ringlar sig utmed Garonne, bara ett stenkast ifrån oss. Vi ser floden emellanåt men snart försvinner den ur sikte.  

Kvinnorna vill röra på benen och vi släpper av Ylva och Ingeborg. Deras promenad går aningen snabbare än båten rör sig på tomgångsvarv vilket motsvarar en hastighet av tre km/tim.
Eftersom det är sent på säsongen möter vi bara ett par andra båtar under hela vår första dag.

Det känns underbart och avstressande att få ha Canal du Garonne för sig själv. På kanalbanken möter vi förbipasserande både till fots och på cykel. Alla är glada och vinkar.

Vi far fram i skuggan eftersom solen skyms av de stora träden. Men naturen ändras och vi kommer snart fram till fria fält. Långsamt glider båten mellan betesmark och åkrar. Hästar, får och nötkreatur i hagar tittar när vi passerar. Ylva och Ingeborg tar snabbt plats i fören och solar sig under eftermiddagen.

Det var så här vi hade tänkt oss semestern, gåtfullt magiskt. Kvällen i Buzet firas i restaurangen Le Goujon qui Frétille där man bara använder säsongens råvaror. Det blir en furstlig måltid med en härlig pepparstek, väl kryddad.

Nästa dag besöks ett vinkooperativ som etablerats 1955. Vi köper några flaskor bordeaux från Buzet och promenerar tillbaka för att fortsätta färden. Kort därefter korsar vi resans första uråldriga stenbro som för oss över kanalen La Baïse.

Nu har vi kommit in i en avslappnad lunk och dagarna går in i varandra. Temperaturen är fortfarande inte i nivå med vad vi hoppats och det visar sig att vi har otur med väderleken trots att regnet håller sig borta. Vid ett möte med ett engelskt par från Cornwall får vi reda på att vädret är betydligt varmare på öriket än hos oss.

Efter ett par dagar fyller vi på vattentanken som rymmer 700 liter, bränslet ska däremot räcka veckan ut. Vi betalar några euro (20 kronor) och tuffar vidare. Ögat njuter av all grönska och livet känns fridfullt vackert. Till skillnad från annan form av transport, hinner man ta intryck av omgivningen.

Vi åker förbi några charmiga småbyar. Platanerna har nu ersätts av vildvuxet buskage och mindre träd. Vi får syn på en kungsfiskare som blixtrande snabbt flyger bort från oss. Svalor flyger högt och lågt och räds oss inte. Några svischar förbi tätt intill kroppen.

Nu slussar vi flera gånger tätt inpå och börjar få in snitsen att surra fast båten ordentligt. Hur ser det ut här under högsäsong? Köerna till slussarna måste bli oändligt långa med alla båtar i trafik.

För stunden ligger de gemytligt förtöjda längs kanalen, i ide inför vintern. Dessutom inser vi att ankringsplatserna knappast räcker till under sommaren utan att det blir trångt längs kajerna.

På tredje dagen når vi ett soldränkt Agen där ljuset växlar med en mosaik av färger. Men uppfarten dit har varit dramatisk. Fyra slussar efter varandra ger en höjdskillnad på 12,36 meter. Vi gör misstaget att ha en för slak lina runt pollaren och det inforsande vattnet suger tag i kanalbåtens för. Snart ligger den farligt på tvären och vi kämpar för att hålla den kvar i bassängen utan skador.

Så småningom upphör det starka suget motströms och situationen löser sig med en hårsmån tillgodo. Vart tog mitt segelvett vägen? Jag har ju mer än barkbåtssegling i bagaget...

Belöningen ligger strax framför oss. En 580 meter lång akvedukt ska passeras. Den tvåhundraåriga akvedukten är cirka femton meter bred samt har 23 bågvalv och vi förflyttar oss högt över marknivån.

Agen är huvudstad i departementet för Lot-et-Garonne. I många år var den gränsland mellan kungarikena England och Frankrike. Vi talar om tiden för Rickard Lejonhjärta. Här vänder vi och börjar återfärden.

Tisdag och vi återvänder till Buzet och fyller vatten på nytt. Efter att även ha bunkrat mat blir det en härlig måltid ombord med lokala delikatesser. Glöm inte att köpa god gåslever, en av traktens njutningar.

Onsdag och himlen är molnfri och dagen varm. Vi stannar i orten le Mas-d'Agenais där det sägs hänga en Rembrandt i original. Mästaren är ju representerad på viktigare orter i världen, så det känns overkligt att få se denna tavla på landsorten. Målningen är daterad 1631 och beroende på var man står i kyrkan antar Kristus varierande ansiktsuttryck, fantastiskt. Att konstverket hamnat här beror på en rik släkt som donerat sevärdheten till kyrkan under början av 1800-talet.

Det regnar lätt under förmiddagen sista dagen. Som tur är lättar molnen och vi får sol under färdens återstående timmar. Tillbaka i orten Meilhan-sur-Garonne grillar vi kött och njuter av lokalt vin innan det är dags att städa och ta farväl. Vi har förbrukat 54 liter diesel under 35 timmars körning.

Vi får reda på att det skett en tragisk bilolycka dagen innan och att en bil ligger uppochnedvänd i kanalen med föraren inklämd. När vi jämför tiden för olyckan förstår vi att vi haft tur som slussat en extra gång föregående kväll vilket gjort att vi sluppit stanna för en avstängd kanal. Polisen spärrade av området i ett dygn innan man lät båtarna passera på nytt.

Samtidigt inser vi att vi har seglat över den krockade bilen som låg i kanalen vid tidpunkten för vår passage. Tanken är skrämmande och overklig.

Resan hemåt går på småvägar via Centralmassivet. Vi rekommenderar att man ger sig tid och undviker Frankrikes dyra motorvägar. Det finns så mycket att uppleva på mindre vägar och byarna har varierande prakt efter tycke och smak. Men den genuina franska vardagen upplevs bara här vid sidan av de stora lederna.

Staden Clermont-Ferrand ligger vackert höljd bland bergen. Här såg jag Ronnie Peterson köra Grand Prix under hans första F1-år för fyrtio år sedan.  

Sista kvällen i Frankrike har vi svårt att hitta härbärge. Efter sju försök svänger jag av mot ett slott där vi får en överdådig lägenhet för två tusenlappar. Vi hittar en fantastisk restaurang några kilometer intill där husfrun uppmanar oss att beställa husets dessert speciale. Vi lockas av päron, glass och karamellsås och accepterar till kockens glädje.

Efteråt blir det rödvin ur karaff framför den gigantiska öppna brasan i ett av slottets vardagsrum. Holländaren Martyn avslöjar att vi egentligen inte bor i ett slott. Det revs i samband med den franska revolutionen 1789. Men att det här är förvaltarens byggnad som moderniserades på 1800-talet med två stinna torn för att ge ett ståtligare intryck.

Själv köpte han slottet för tre år sedan efter att en schweizare och hans fru ägnat elva år till att förbättra och renovera.

Innan gränsen till Tyskland stannar vi för en vinprovning i Bourgogne. Hos Xavier Davanture i Saint-Désert söder om Givry hittar vi vällagrade viner och väljer en grand bourgogne från 2005 samt köper en låda Givry rouge som bör lagras några år innan den avnjuts bäst. Xavier är stolt vinodlare med traditioner som går fyra hundra år tillbaka i släkten.

Frankrike avslutas med några dyra mil på autoroute för att tjäna tid. Voilà!

Fakta:

Att resa med bil:
Du tar reda på avstånd och vad det kostar att köra på motorväg exempelvis på Michelins hemsida som också erbjuder utmärkt vägledning och kartor.

Mer info om kanalbåtar i Frankrike på:
www.minervoiscruisers.com

www.BoatingInFrance.com

Kanalhistoria
Frankrikes kanaler har en gedigen historia. Att förbinda Atlanten med Medelhavet är en gammal dröm som går ända tillbaka till 1600-talet. Garonnekanalen initierades 1667 då man byggde den första slussen. Sju år senare inleddes båttrafiken i trakten av Toulouse.

Fransmännen var också först att etablera en kanalviadukt för båtar (vilket vi hade förmånen att få uppleva under veckoturen). Mellan 1687 och 1694 etablerades 48 akvedukter i ett kanalsystem som nu hade en kapacitet av 6,3 miljoner kubikmeter vatten.

Tolv tusen personer var som mest engagerade i det franska projektet som ansågs vara klart vid sekelskiftet. I mitten av 1700-talet trafikerade 224 båtar kanalen mellan Agde och Toulouse. Under revolutionen konfiskerade staten kanalerna och i Napoléons regi under början av 1800-talet utökades kanalerna med idag välkända Canal du Midi som rinner ut i Medelhavet.

Hela det franska kanalsystemet renoverades under det förra seklet och är nu utbyggt till 670 mils längd spritt i landet. Turismen och kanalaktiviteterna florerar sedan 80-talet då Unesco utnämnde kanalsystemet att ingå i det kulturella världsarvet.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.