Bild
Nästa artikel

Oxvägen - här har vikingar, kungligheter och krigare färdats

Resor

En tusen år gammal handelsrutt från Åbo leder fram till Tavastehus. Den svenska historien tar viss plats, men annars har det mesta förfinskats. Detta är nu en region som bjuder på glas och golf i världsklass.

Oxvägen mellan Åbo slott och Tavastehus slott är mer än tusen år gammal. Här har vikingar, kungligheter, krigare och kyrkans män färdats, inte sällan på kärror dragna av urstarka oxar. Här byttes pälsverk mot vapen, smycken, metall och salt.

Handelsvägen växte från Åbo och blev Finlands port mot Europa och användes bland annat under trettioåriga kriget.

Normalt åker man de 14 milen från Åbo till Hämeenlinna (Tavastehus) med bil på knappt två timmar, men den tydligt utmärkta Oxvägen är definitivt värd en omväg. Efter ett par mil från Åbo slott på riksväg 10 dyker den första bruna skylten upp, försedd med ett oxhuvud och texten Hämeen Härkätietä, Oxvägen i Tavastland.

Skyltningen leder oss rakt in i det finska bondelandskapet med platser som Tarvasjoki, Marttila (St Mårtens på svenska), Koski, Somero, Porras och Renko.
Skyltningen är utmärkt och det går knappast att missa avtagen, som ibland leder in på grusvägar. Landskapet är kuperat med odlingar, torp, badsjöar, en och annan höhässja och loppis. Håll utkik efter Kirppis-skyltar!

I Tarvasjoki dyker bildligt talat den första sevärdheten upp, om än inte historisk: en gammal Opel Kadett sticker upp ur en återvinningscontainer. Någon mil därifrån skyltas det för nostalgimuseum som visar sig vara stängt denna söndag. Och inte är det lätt att förstå vad slags nostalgi det handlar om.

Nästa by, S:t Mårtens, är charmig men söndagstrött och folktom - kanske är alla i träkyrkan från 1765. Ett monument på en gräsmatta visar oxkärra med besättning. Vi är ute efter mer historia och följer en brunfärgad skylt som det står "Eräreitistö" på; det betyder säkert fornminne, resonerar vi. Efter många om och men och många kilometrar på allt smalare grusvägar dyker en gammal hoppbacke i trä upp, finskt så det förslår förstås och kanske historisk? Snopet nog får vi senare veta att "Eräreitistö" betyder vandringsled, något som det finns gott om i Finland. I S:t Mårtens socken utfördes för övrigt Finlands sista halshuggning, 1824, och här utkämpades en blodig strid 1599 där hertig Karl förde befälet mot kungatrogna trupper som förlorade slaget.
 
Vidare till Koski som har byfest med hantverksutställningar och försäljning på torget. Efter en utmärkt lunch på bensinmackens veranda - tunna, fina pizzabitar och sommarens första äpplemunkar - sällar vi oss till byborna och tittar på sommarens stora begivenhet: traktorparaden. Här ställer byborna upp med sina gamla Zetor 25 A och lite nyare John Deere.


Mellan Porras och Renko upplyser en skylt om att just det här vägavsnittet fått status av museiväg 1982 och att landskapet i stort är oförändrat sedan 1500-talet. Oxvägen var huvudväg fram till 1961 och ersattes då av riksväg 10. En omotiverad P-skylt får oss att stanna till mitt på sträckningen och där gick, eller går, den riktigt gamla vägen, nästan igenvuxen och med ett övergivet men möblerat torp mitt i skogen.

Sista sträckan till Renko går parallellt med riksvägen. I Renko hoppas vi att Oxvägsmuseet ska vara öppet, men icke. Det ligger emellertid precis intill S:t Jakobs vackra lilla kyrka som var viktig för medeltidens pilgrimer. Kyrkan är folktom just i dag, förutom organisten som spelar gudomligt för två hänförda besökare. Och kyrkogården är väl värd ett besök. Jämfört med Sverige är gravstenarna ofta monumentala.

Oxvägsskyltningen är som sagt föredömlig, vi lotsas hela vägen fram till och genom Hämeenlinna (grundat 1639 av vår Per Brahe) som ändå är en rätt stor stad med 48 000 invånare. Slutstation för den historiska vägen är det pampiga Hämeenlinna slott.

På gräsmattorna utanför är det picknick och bollspel, medan lokaliteterna innanför murarna vittnar om forna tider. Man tror att borgen är från slutet av 1300-talet med senare tillbyggnader, kanontorn exempelvis. I bageriet fanns sex stora ugnar som kunde leverera 1 000 kilo bröd på en gång, till de 200 soldaterna som också försågs med 3,5 liter svagt öl per dag, som en del av lönen.

Mycket i slottet och borgen är ljust renoverat men här finns också ett kusligt litet rum på kanske 20 kvm med mycket högt i tak. Först i modern tid har en dörr tagits upp till rummet; då fanns bara en lucka i taket som man slängde ner fångar genom. Vår guide stänger dörren för en kort stund och det blir ruskigt kolsvart, ingenting att testa för klaustrofobiker.

När Sten Sture dog 1520 flyttade hans hustru till Hämeenlinna och blev befälhavare i armén. Mellan 1880 och 1950 fanns Finlands enda kvinnofängelse i byggnaderna. Men än i dag används det lilla kapellet och gudstjänsterna hålls på latin, precis som från början då Sverige - och därmed Finland - var katolskt.

En kuriositet är en järnflagga som gjordes till Gustav III:s ära. Han besökte borgen 1782 men ett korrekturfel gör att årtalet 1783 är instansat i flaggan.
Hämeenlinna präglas av kullerstensgator och trähusbebyggelse. Svenskhistorien ser man i gator döpta efter Gustav III och Birger Jarl. Jean Sibelius barndomshem finns i ett typiskt gult trähus på huvudgatan Hallituskatu, ett hemtrevligt boende med instrument i varje rum. Men han fick lov att flytta därifrån redan som tvååring. Då dog hans pappa som visade sig vara konkursmässig. Sibelius bodde sedan i mormors hus som numera är rivet.

På konditori Laurel vid torget finns Sibeliusbakelser med en g-klav i choklad, på onsdagar och lördagar. Men man får hänga på låset, de tar snabbt slut. Vid torget ligger också den kritvita kyrkan, Nordens lilla Pantheon, byggd med franska förtecken och fransk arkitekt på Gustav III:s initiativ.

Det finns många herrgårdar i trakten, ett tiotal tar emot gäster, för mat eller boende eller båda delarna. Tack vare herrgårdarna har matlagningskonsten spritt sig i nejden. Vi äter renfilé med morotscheesecake och getost på Sokos restaurang och bor fint på en av herrgårdarna, Vanajanlinna, byggt 1924 som ett privat jaktslott. Här gifte sig Formel 1-världsmästaren Kimi Räikkönen 2004 och här hade chokladkungen Fazer eget rum. Lokaliteter och omgivningar är både modernt funktionella och fantastiskt vackra och drar till sig många golfspelare.

- En av de bästa golfbanor som finns, säger Timo Salonen, 1985 års rallyvärldsmästare, som kommer från Rihimäki med både glasbruk och glasmuseum. Nu bor han i en vacker strandvilla några mil utanför Hämeenlinna.
Salonen följer inte längre rallysporten särskilt intensivt, men driver fortfarande en bilfirma i Tuulos. Han pratar gärna om den region där han är uppväxt, det förnämliga glas- och golfriket.

- Det här är Finlands Tee Valley. Inom en halvtimme når du nio golfbanor, tre med 18 hål, säger Raija Forsman på turistbyrån.

Ett självskrivet utflyktsmål är det världsberömda glasbruket Iittala, två mil nordväst om Hämeenlinna. Området är som en liten by med butiker som säljer smycken, honung, choklad, det finns café, restaurang och elevutställning från Finlands fem olika glasutbildningar. Och givetvis glasmuseum, med alster från slutet av 1800-talet då Iittala grundades av svensken Per Magnus Abrahamsson, 1881.

Mest känd är förstås Alvar Aaltos oregelbundna vas, A-vasen, som gjord för tulpaner och designad inför Parisutställningen 1936. Den är en internationell storsäljare och görs i flera storlekar och nyanser.
I glashyttan träffar vi en av tre kvinnliga glasblåsare, Ainokaisa Pulkki, den enda kvinna som lärts upp här.

- Det tar mellan åtta och tio timmar att göra en vas, beroende på storlek, och det krävs åtta personer för de olika momenten, berättar hon.

I butiken kan man köpa både prima glas, med det röda I-märket, och andrasortering. Här finns också produkter från andra kända finska företag, som Hackman, Finlayson och Marimekko. Förra året köpte Fiskars, med sina berömda saxar, Iittala och företaget heter nu Iittala Group. Och vi köper två tungfotade glas av favoritdesignern Tapio Wirkkala.

I Hämeenlinnas stadspark Aulanko, anlagd i engelsk stil 1883-1938 och på 152 hektar, finns något som tilltalar också den mest inbitna asfaltsblomma. Stillhet och tystnad råder i de bitvis sagolika omgivningarna, med två konstgjorda dammar à la Tuvstarr, 14 km vandringsväg, golfbana och hotell, en ovanlig och riklig växtlighet. Från en utsiktsplats här ska Sibelius ha fått inspirationen till sitt verk Finlandia.

Aulanko kom till tack vare en viss Hugo Standerskiöld. Han var förälskad i en polsk baronessa och försökte locka henne till sig med byggnadsverk. Men hon lät sig inte förföras. Flera romantiska spår finns i alla fall kvar, bland annat två av de elva paviljonger han lät uppföra, alla namngivna. Paviljong två heter Lyckans tempel. Den ligger inbäddad bakom tät grönska och upphovsmannen ansåg också att vägen till lycka ska vara svår.
Standerskiöld dog 1931. Som ungkarl.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.