Bild
Nästa artikel

Franska kusten - för finsmakare, surfare och royalister

Resor

Finsmakare, surfare och royalister, alla får sitt lystmäte vid en bilresa i Frankrikes sydvästra hörn. Först havet, sedan bergen och slutligen de mytomspunna vinregionerna runt Bordeaux. Så löd resplanen.

Hyrbilsfirman lovade en Citroën, men vi får nöja oss med en Nissan Micra. Från flygplatsen i Bordeaux tar det en timme till kuststaden Arcachon, första anhalt i vår rundtur i hertigdömet Aquitaine.

Det tar en stund att hitta vårt lilla hotell i den lummiga stadsdelen Moulleau Village och nu är det bråttom - en viktig fotbollsmatch har redan börjat sändas i tv! Snabbt in med bagaget och över gatan till sportbaren och korv, ost, bröd och kalasgoda oliver. Till detta ett Bordeauxvin som säkert skulle gå loss på ett par hundra här hemma. Vi är i Frankrike, det går inte att ta miste på.

I Arcachons centrum är kommersen livlig på torg och i saluhall. Ute säljs allt från smycken till ostar. Vi bjuds på gåslever och köper en burk utan prut. I hallen är ostron och vin de stora numren.

Arcachon har en sommar- och en vinterstad. Sommarstaden hör ihop med turismen, vattnet och ostronfisket och att här fanns järnväg redan 1823. Tåget till Bordeaux tar 45 minuter och många av de 12 000 Arcachonborna arbetar där.

Ostronfisket har utvecklats från Napoleon III:s tid och i dag tar det 80 år att komma över en ostronbank. Totalt tar man upp tio ton årligen i omgivningarna och den stora ostronätardagen är julafton.

I vinterstaden kurerades tbc-sjuka med havsluften. Stora villor med trädgårdar attraherade burgna patienter och deras familjer. Alexander Dumas d ä lät bygga ett av de magnifika husen, men bodde aldrig där själv. I dag är många av de slottsliknande husen tomma trots att de alltmer görs om till flerfamiljshus.


Man kan inte lämna Arcachon utan att besöka den berömda dynen, Dune de Pyla, en osannolik gul höjdare på 117 meter som har runt en miljon besökare per år. Fem svettiga minuter i trappan, speciellt tillverkad för turisterna, och man är uppe och kan se den anslående utsikten ut över Atlanten. Nerför kasar skolungarna glatt i sanden. Sandbankar rör sig hela tiden och planterade pinjeträd längre inåt land hjälper till för att sanden inte ska blåsa bort.

Bakom dynerna utmed Silverkusten dränerade man redan på 1800-talet de hopplösa träskmarkerna och planterade tallskog för att skapa bebolig mark. I stället för motorvägen längre inåt landet kör vi genom skogen, men för att se hav och stränder blir det avstickare.

Att anlända till den klassiska badorten Biarritz en sen, solig eftermiddag, att lite från ovan se kustlinjens klippformationer med surfare, torn och madonnastatyetter, sandstränder, caféer och restauranger, det lyxiga Hotel du Palais, hortensiabuskar, tamariskträd som liknar stora dillvippor - och så citykänslan med puls, krogar och butiker! Vem kan undgå att bli förälskad! Vi parkerar oss i pösiga vita soffor på en bar högt upp och försöker lista ur var Napoleon III och ständigt återkommande sommargästen Charlie Chaplin kan ha bott.

Här finns många prisvärda hotell, oftast utan frukost. Vårt enkla och mycket fräscha Hôtel Maitagaria, med frukost, ligger en kort promenad från havet. Madame, spröd och tunnhårig som Edith Piaf, talar enbart franska och dukar de små frukostborden med varma croissanter och röd eller gul marmelad. Dag två dukar hon på altanen och vi mår som prinsar.

Strandpromenaderna är populära stråk dygnet runt och man får räkna med lite högre priser på krogarna här - beställ bord. Stränderna är sex och vimlar av konstnärer som målar himmel och hav. Här har kungligheter och författare som Dumas och Zola strosat.

På den tiden badade man enbart för att bota åkommor och Côte de Foi, Galningarnas strand, var vikt för dem som ville bota sin galenskap. Vid den minsta, u-formade och skyddade stranden bärgade man tidigare val från Atlanten. Och nu vid vågiga Côte des Basques, den sydligaste stranden, har surfare från hela Europa funnit sitt paradis.

På förmiddagen smakar vi ost och sangria i saluhallen. Vi är i franska Baskien och då finns goda och prisvärda små och stora tapas överallt. Krogen vid marknaden serverar rejäla munsbitar för en euro styck. Jordgubbarna doftar och smakar gudomligt och här ser vi en svartklädd Eric Clapton i solglasögon hoppa in i en limousin med tonade rutor.

På söndagen är det tryckande varmt när vi lämnar Atlantkusten efter en snabbvisit i lilla vackra staden St-Jean-de-Luz. Vi ska till höger vid en korsning, men får aldrig grönt, bara en blinkande röd pil åt höger! Ur en tutande bilkö bakom oss smyger en blå cab upp - är det inte Meg Ryan? - och visar att vi ska åka mot rött.

Bergsbyarna upp mot Pyrenéerna är charmiga och vi stannar för lunch i St-Jean-Pied-de-Port, en av de sista anhalterna för pilgrimerna före slutmålet i Santiago de Compostela på den spanska sidan. Vi vill också se Lourdes, den ännu mer kända valfartsorten, men småvägarna söder om Pau är inte lätta att följa. Naturligtvis hamnar vi mitt i Paus centrala delar. Startrutorna i asfalten och läktarna ger besked om att vi åker längs med stadens klassiska racingbana, ett av bilsportens mest anrika stadslopp.

Ett nytt försök mot Lourdes ger resultat. Vi åker genom byar med ganska tomma gator. Miltals med parkerade bilar talar om att vi närmar oss madonnakulturens och pilgrimernas Lourdes. Vi anade en turistfälla men det här! Det lär vara lika många besökare helg som vecka. Ändå får vi parkering på en gata i city. Gata upp och gata ner kantas av souvenirbutiker, i princip allt i nunneformat eller med texten Lourdes på.

Ã-verallt vitklädda nunnor och rullstolsbundna. Sjuka bor gratis i särskilda byggnader och 5 000 personer säger sig ha botats av källvattnet som sprang fram i den berömda Massabiellegrottan när bondflickan Bernadette hade sin Jungfru Maria-uppenbarelse. Men visst ska man ta sig tid med allt märkvärdigt kring Europas mest besökta vallfartsort. Bara blombuketterna som kantar paradgången till katedralen!

Åter till Pau, vårt kungahus vagga, som har karaktären av storstad och är vänort till Ã-rebro. Nästa år firas 200-års Bernadottejubileum i båda städerna. Det var just vid riksdagen i Ã-rebro 1810 som Jean-Baptiste Bernadotte enhälligt valdes till kronprins av Sverige och blev Karl XIV Johan.
Bernadottemuseet är ett givet mål för var svensk.

Här guidar Jean-Marc Baradat så livligt att man nästan bara har ögon för honom. Bernadotterna var bönder och det lilla mörka hemmet är enkelt möblerat. På senare år har det kompletterats med porträtt på vår kungafamilj och målningar av bland andra Prins Eugen. Mest avbildad är Jean-Baptiste Bernadotte, som efter att ha visat framfötterna i Napoleons armé hamnade i onåd och blev tillfrågad att bli tronföljare i Sverige.

Vi äter lunch, gryta på mört fläskkött och en underbar äppledessert, i Palais Beaumont, tidigare casino, nu kongresscenter med flygutställning.

- I Pau fanns världens första pilotutbildning och den första militära flygskolan öppnade här 1912, berättar Paul Mirat som arbetar på stadshuset.

När han får höra att prins Carl Philip tävlar i racing hemma i Sverige lyser han upp.

- Tänk om vi kunde få hit honom och tävla i vårt Grand Prix! En Bernadotte på startlinjen här i Pau skulle locka storpublik.

En utflykt till Jurancondistriktet söder om Pau leder oss till Madame Yvonne Hegoburo som sent i livet bestämde sig för att börja odla ekologiska dessertviner. Nu rensar hon 18 500 plantor för hand, med lite hjälp av en son. När vi ska åka får vi kyssar och stora gula rosor.

Nu bär det iväg norrut igen. Att tänka på är att inte ha bråttom på små franska bykrogar. En grupp gäster i skuggan på torgserveringen i Saint Justin har alla beställt dagens trerätterslunch. Madame tillreder en tallrik i taget och det tar tid. Till sist tvingas vi hoppa över jordgubbarna för att passa guidningen på ett Armagnacslott som vi har bokat på knackig telefonfranska. Gården ligger utanför byn Arthez d'Armagnac. Vi doftar mest på dryckjomet men smuttar lite på aperitifen, Floc de Gascogne. Och så är man förälskad igen, i både den vita och den röda!

Det är väl därför vi glömmer instruktionerna hur vi ska nå byn Escalans i Les Landes skogar, där vi ska övernatta i ett gammalt slott hos ett holländskt par. Efter att ha åkt in på varje alléväg och fått telefonsamtalet till slottet brutet jagar vi till slut ifatt en farbror i en pickup, in på hans gård.

Han upprepar tålmodigt sin tydliga franska och vi inser att det finns två byar med samma namn. När vi skumpar in på skogsvägen till slottet De Buros möter en Land Rover, ägaren är på väg för att leta efter oss. Så ska det se ut! Han bär upp bagaget, serverar en drink i trädgården och en trerättersmiddag med bland annat utsökt ravioli på kanin.

Mycket tidig avfärd nästa morgon, genom ett säreget landskap, skogar med snörräta rader av tallar, gör att vi är i tid för morgonmöte med guiden Sara i världskända vinorten St Emilion.

Innanför stadsmuren finns gott om historia, klosterruiner, en underjordisk kyrka, 300 invånare, många kullriga och branta gator, en vingård med Merlotdruvor och 60 butiker med vin och vintillbehör. Däremot ont om bilplatser.

Efter sightseeing äter vi en lång, god lunch på anka och traktens dessertkakor. De krångliga franska vinreglerna har precis ändrats, till vad förstår vi inte ens på svenska. Men det är något stort och intill oss intervjuas en vindignitär för tv.

Eftermiddagen tillbringar vi på Monsieur Pilottes vingård där den som inte kör får smaka flera årgångar gourmetviner i hans trevliga kontor med armatur i form av vindruvsklasar i glas.

Vårt internetbokade bed and breakfast, ett lite billigare boende trodde vi, öppnar först kl 18 så det är bara att släpa tillbaka all packning till bilen i en brant gränd ett par kvarter bort. Rummet är jättestort med breda knarrande träplankor, gammalmodiga möbler och bara ett draperi till dusch och toa. Räkningen ska diskuteras på franska och det blir rätt dyrt, 100 euro med medioker frukost.

Desto gladare blir vi av nästa dags kalaslunch på pizzerian De La Tour Du Roy. Man behöver inte gå på finkrog för att äta gott i Frankrike!                                                                

Kommentarer

#1
Saabnisse
2009-08-29 22:35

Tack för ett trevligt resereportage.
Kul för en gammal republikan att höra att Tjabo härstammar från en enkel bonde i Pau.
Men det är ju bara bra att han inte är märkvärdigare än vi andra.

#1
Matt
2009-08-31 15:14

Royalist?
Om jag inte missminner mig så är väl rojalist den korrekta svenska benämningen?
Dags för en svenskauppfräschning på KOMVUX, Gunilla? ;-)

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.