Bild
Nästa artikel

Alsace - viner, blomstersmyckade byar och Bugattiland

Resor

Alsace - vinernas förlovade land, Alsace - Bugatti-bilarnas hemtrakt, Alsace - de blomstersmyckade byarnas land. Klart att vi måste dit!

Efter sisådär tio timmar på Autobahn inklusive ett och annat långvarigt Stau och interpunkterat av ett uselt hotell med lika usel restauration i tyska Bockenem såg vi ljuset i tunneln, eller i varje fall skyltar som pekade mot Frankrike. Det kändes onekligen skönt att kunna lämna det tyska högfartsinfernot för att svänga västerut och korsa Rhen, som är bred som flera svenska insjöar sida vid sida. Så var vi då i Frankrike!

Elsass-Lothringen var det gamla tyska namnet för de ostfranska reviren Alsace och Lorraine, landområden som bollats fram och tillbaka mellan tyskt och franskt ägande (se faktarutan på sidan 53). Med tanke på den långa tyska historien är det inte alls konstigt att ortsnamnen i Alsace till stor del är tyska. Men som om det inte räcker så är många av dem också väldigt lika varandra, ofta med ändelsen -heim. Ergersheim, Duppigheim, Bergheim, Wuenheim osv.

Varje resa bör medföra turligheter och överraskningar; det har man rätt att kräva! För min del blev det så lyckligt att vår ankomst till Molsheim - se där, genast ett -heim! - i norra Alsace sammanföll med målgången i ett Bugatti-rally. Bättre plats kunde knappast ha valts, ty bara något hundratal meter bort låg den fabrik som byggde Bugatti, de vackra lyx-, sport- och tävlingsvagnarna med storhetstid under 1920- och 30-talen.

Ännu några hundra meter bort ligger det slott som Ettore Bugatti ägde och som i våra dagar tillhör Volkswagen-gruppen, märkets nutida ägare. Här levereras de fåtaliga och vansinnesdyra nya Bugatti Veyron, som byggs i en ny fabrik ytterligare några hundra meter bort.


Skön tur
Låt mig nu återknyta till Alsace-resans egentliga syfte, dvs en skön tur bland bönder och buteljer, genom att konstatera att herr Bugatti säkerligen bjöd sina kunder på både ett och två glas av traktens berömda  vin.

Från norr till söder slingrar sig Vinvägen, Route des Vins, och den är flitigt befaren av turister under framför allt sommar och höst. Såväl myndigheter som enskilda vinmakare gör sitt bästa för att med skyltar leda trafiken rätt men inte alltid med helt lyckat resultat. Det är gott om kartor av olika typ för de vallfärdande, men det gäller att välja rätt. Utan en riktigt bra vägvisare är det lätt att köra bort sig bland alla dessa -heim!
Att fuska med GPS kan inte vara rätt i ett så förnämligt kulturlandskap, eller hur?

Samtliga kartor är dessutom missvisande - där man tror att det kan vara någon mil mellan byarna visar det sig vara ett par kilometer, gångavstånd alltså!
Vinskörden startar i början av september och pågår i ungefär tre veckor. Då är det full fart och för den turist som känner för kroppsarbete finns det på sina håll möjlighet att agera plockare.

Route des Vins startar i norr vid Marlenheim, som ligger ett par mil väster om Strasbourg, och sträcker sig 17 slingrande mil ner till staden Thann, ett par mil väster om industristaden Mulhouse. Viktiga orter längs vägen är Molsheim, Barr, Ribeauvillé, Riquewihr, Eguisheim, Colmar (strax vid sidan om) och Guebwiller.

Sällan har så många små byar och städer bjudit på så intensiva blomsterupplevelser och det har en alldeles speciell förklaring. Sedan ett antal år hålls en högst organiserad blomstertävling mellan orterna, med jury och allvarliga sammanträden. Att bli guldmedaljör i blomstersmyckning är högst åtråvärt och i år är det lilla Eguisheim som är titelhållare. Vi bodde där ett par nätter, på Hostellerie du Château som är inrymt i ett 400 år gammalt hus vid den nattetid upplysta fontänen på torget. 90 euro kostade rummet, men liksom på så många andra franska hotell nuförtiden ingick inte frukosten, som betingade elva euro per person.

På sina håll är det nästan överpittoreskt, kanske särskilt just i Eguisheim där smala stenlagda gator slingrar fram mellan de gamla byggnaderna. En intressant detalj är att förbudsskyltar är så sällsynta. Visst, det finns en och annan enkelriktningsskylt, men inte mycket mer. Och klotter på husväggarna saknas helt. Förmodligen giljotinerar man klottrande missdådare…

I Alsace äter man gott

I Frankrike finns ingen allemansrätt men i Alsace tycks det ändå vara tämligen fritt fram. Man kan ta långa, stärkande och natursköna promenader bland vingårdarna på Vogesernas sluttningar. Rätt som det är har man promenerat från en by till en annan och då är det förmodligen lunchdags. I Alsace äter man gott, och dricker förstås lika gott vin, och priserna är ungefär som på svenska restauranger.

Visst märks det tyska arvet på menyerna, men man måste inte äta surkål, choucroute, för den skull. Men det man bör prova är foie gras, ank- eller gåslever, som finns på alla menyer. Den smälter i munnen, speciellt om man inte tänker på hur den framställs.

En riktigt smarrig förrätt är tarte flambée, en sorts mycket tunn och frasig pizza, som man gärna delar. Lämpligen beställer man en ny först när man närmar sig upploppet på den första, för den tunna tarten kallnar fort.
Urinvånarna har en fin inställning till lunchätande. Sådant bedrivs under två timmar, mellan klockan 12 och 14, och två eller tre rätter slinker gärna ner. Alla dricker inte vin ty fransoserna är också duktiga mineralvattenkonsumenter.
I Alsace heter de vanligaste vattensorterna Carola och Lisbeth. Litet lustigt är det att restaurangerna ofta ser stängda ut men visar sig innehålla ett brusande folkliv och få tomma platser. Strikt rökförbud råder och efterlevs.

Nyskjuten kanin är en vanligt förekommande huvudrätt men det man sällan ser på bättre restauranger är pommes frites. Här serverar man hellre risotto, potatisgratäng eller kokt potatis som tillbehör.

Lätt att parkera bilen

Alsace är känt för sina goda och vackra bakverk som ligger förföriskt uppdukade i konditorifönstren. Äppelbakelse, tarte de pomme, eller med blåbärsfyllning, tarte aux myrtilles, var några av de godsaker vi njöt av. Även i mitten av oktober går det att sitta utomhus och fika när solen tittar fram.

Att som vi kryssa runt precis i slutet av säsongen innebär bland annat att det går hyfsat lätt att parkera bilen. Under högsäsong är det betydligt knepigare.

En sen eftermiddag anlände vi till Itterswiller, en by med bara en gata men desto fler restauranger och trivsamma hotell. Luften doftade tydligt av jästa produkter. I den här byn är det i många fall vinbönderna som erbjuder kost och logi. Vi tog in hos Kieffers mitt i byn. På gården stod några traktorer och apparater för vingårdsarbete och bakom disken i vinkällaren presiderade ägaren som lät oss provsmaka Crémant, Alsaces motsvarighet till champagne. Han lånade oss ett par glas till den välkylda Gewurtztraminer som vi korkade upp på balkongen. Det hör till god ton att också handla någon flaska eller två sedan man provsmakat - vi gjorde det gärna. Solen lyste, temperaturen var perfekt och vinet utmärkt.

Varma dagar och kalla nätter är en av förutsättningarna för det lyckade vinodlandet i Alsace och på morgonen var det bara fyra plusgrader.
Om promenerandet och vinprovandet, la dégustation, skulle bli alltför påfrestande, finns det ett utmärkt alternativ: kör upp i bergen och besök slottet Haut Koenigsbourg!

Märklig historia

Detta är en mäktig borg med en märklig historia. Rötterna går tillbaka till 1100-talet men borgen förföll helt under 17- och 1800-talen. År 1899 fick kejsar Wilhelm II denna gigantiska rivningskåk i present av staden Sélestat och med hjälp av arkitekten Bodo Ebhardt från Berlin startades en ambitiös renovering för att återställa slottet till 1500-talets glanstid. 1908 var borgen som ny igen och har sedan dess glatt folk med historiskt intresse och smak för tinnar, torn och spiraltrappor i sten.

Ribeauvillé är en av de största orterna på Vinvägen, men vädret var grått och föga inbjudande vid vårt besök. Vi fortsatte därför till det något mindre Riquewihr och tog in på Hotel La Couronne, beläget mitt i den tätbehusade lilla staden. Omkring två miljoner turister kommer hit varje år och alla fascineras av det nästan docklikt småputtriga vart man än vänder sig. I Riquewihr finns goda shoppingmöjligheter. Framför allt är det keramik och textilier som erbjuds och mycket påminner om vad man hittar i Provence.

En fin gammal stad

Vi tittade in på ett vinmuseum i Kientzheim och konstaterade att man bör vara ganska förtjust i gamla bruna träsaker för att få valuta för entréavgiften. En samling klassiska vinetiketter hade onekligen piggat upp stämningen där inne.

Så gjorde vi en avstickare till Colmar, en fin gammal stad med mycket att erbjuda turisten, men allt är bättre utan regn. Nåja, i Colmar finns ett relativt stort leksaksmuseum och det förströdde oss en god stund. Här visades mycket tydligt att inte bara den tyska leksaksindustrin varit duktig på tåg utan även den franska. Fast det fanns fler dockor än tåg.

Sent på eftermiddagen anlände vi till Eguisheim både för att besöka vingården Maison Paul Zinck, vars produkter vi redan var förtjusta i, och för att övernatta före den stora museidagen, som jag så länge lovat min hustru. Hon skulle inte bara få se Frankrikes största bilmuseum utan också Musée francais du Chemin de Fer, Frankrikes nationella järnvägsmuseum. En heldag med transportkultur!

Paul Zinck producerar cirka 280 000 flaskor om året och har omkring 60 stora metalltankar, allihop rosenpolerade så att de ser ut som instrumentpanelen på en Bugatti-racer. I glasrören bubblade det och jäsningen av druvorna hade kommit igång på allvar en dryg månad efter skörden.
Vid vårt besök var man som bäst i färd med att etikettera buteljer från tidigare årgångar och leverera till små och stora förbrukare. En 18-meters långtradare från Finland var just färdiglastad.

Maison Paul Zinck drivs sedan mer än tio år av sonen Philippe, som precis som alla barn vill bli bättre än sin pappa, i det här fallet på att göra vin. Medan många andra vinodlare rationaliserar och tar in maskiner för druvplockningen så är det hos Paul Zinck bara de bästa druvorna som plockas, och allihop för hand - allt för att höja kvaliteten.
Mer kvalitet, fast av helt annat slag, blev det under vår stora kulturdag i Mulhouse.

Historien om bröderna Schlumpfs Bugatti-mani är måhända välkänd men jag levererar ändå kortversionen. Herrarna var textilmagnater i den nerkörda industristaden Mulhouse, fick statligt stöd men köpte för pengarna närmare 150 Bugatti-bilar och cirka 300 andra vagnar till ett länge hemlighållet museum i en av de gamla fabrikerna. När detta avslöjades i mitten av 70-talet blev det helt naturligt ett herrans liv och arbetslösa arbetare ockuperade museet. Bröderna flydde till Schweiz och samlingen nationaliserades. Den är väl värd en mycket lång omväg ty ingen annanstans i världen finns så många Bugatti att beskåda.
Tävlingsavdelningen är sagolik och den tillfälliga trampbilsutställningen var riktigt rolig att se. Museets namn är Musée national Collection Schlumpf och det är ovanligt väl skyltat för bilisten.

Vi var imponerade

Järnvägsmuseet är så stort som krävs för att visa hela tågset och självklart finns Bugatti representerad också här men i form av en strömlinjeformad rälsbuss med fyra tvärställda Royale-motorer på vardera tolv liter! Sådana maskiner satt i superduperlyxmodellen typ 41 Royale, fast bara en i varje bil. Frågan är vem som är mest imponerad av denna rälsbuss: den bilintresserade eller tågvännen?

Imponerade var vi båda av det vin och den vänlighet som mötte hos i hela Alsace. Det märktes inte alls att vi reste i slutet av säsongen, då turistnäringen är som tröttast på sitt levebröd, turisterna. Vi tillbringade fem dagar i Alsace. Kortare tid är inte att rekommendera för det finns så mycket att se och provsmaka!                                   

Kommentarer

#1
Per
2009-03-09 22:29

En enkelt och bra sätt att ta sig till Alsace är att flyga till Frankfurt-Hahn med Ryanair. Vi betalade 600:- tor för två personer i somras. Sedan hyrde vi bil och körde ner till Alsace via Saarbrucken, en sträcka på ca 20 mil och inte speciellt trafikerad. Rekommenderas !

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.