En vit limousin står med huven uppfälld på E4:an en söndag förmiddag. Det ryker ur motorn och kanske är det helt enkelt någon som glömt fylla på kylarvätska. Sådant kan ju hända den bäste.
Jag vet inte varför synen roar mig men när vi rullar förbi med 745:an på väg till vår skogsutflykt med familjen känner jag en viss skadeglädje. Det är naturligtvis dumt, men just de där extremt långa vita limousinerna med tonade rutor är lite löjeväckande så snart de lämnar kvarteren kring Stureplan. De passar bäst i Stockholms city mellan 22.00–05.00. Det är lite som att se en kille i dubbelknäppt Armanikostym ute i svampskogen, var sak har sin plats, och tid.
Sedan har jag heller aldrig förstått vilka som i Sverige utnyttjar den typen av lyx och rikedomsmarkering. De som verkligen är stenrika och kända, som Benny Andersson eller Ingemar Stenmark, skulle inte komma på tanken att glida fram i en ”limmare”.
Jag antar att det är vanligare vid svensexa eller bröllop. Vanligt folk som vill skoja till det lite grann.
När min dotter skulle fylla tretton tänkte jag så det knakade. Jag och hustrun hade hittills överträffat oss själva under hennes födelsedagar med att klä ut oss, hitta på hemliga tipspromenader och allehanda överraskningar som tog veckor att förbereda. Jag älskar sådant och förmodligen roar det mig mer än någon annan i familjen. Men som sagt, nu var det en särskilt viktig bemärkelsedag: Hon skulle fylla tretton.
Det kändes självklart att detta intåg i tonåren skulle markeras med något som ligger så långt ifrån barndomen man bara kan tänka sig, så efter lite funderande kom jag fram till: Limousin till Stureplan och lunch på Sturehof.
Jag ringde ett av de hyrverk som finns för sådant men de hade uppenbara problem att skaka fram en förare till klockan två en söndag eftermiddag. ”Alla våra killar ligger och sover så dags sörru, men jag ska kolla” fick jag till svar.
En tapper chaufför åtog sig körningen och vi förberedde oss på den stora dagen. Farmor skulle också med, lillebror med barnvagn och så skulle vi plocka upp dotterns bästa kompis på vägen. Effekten förhöjdes av att ingen av oss någonsin hade suttit i ett sådant fordon, så alla var lika förväntansfulla.
Prick klockan två rullade bilen, som var typ tio meter lång, fram utanför huset. Effekten var underbar. Min dotter slog händerna för ansiktet och skrek av lycka. Den otroligt trötta (”oj oj oj, jag körde till nio i morse”) men genomsympatiske chauffören förstod läget, ställde sig i givakt och höll upp dörren. Vi baxade in barnvagnen i bakluckan och hoppade in.
Det var precis så häftigt som jag hade hoppats, med whiskyglas i kristall och ljusslingor i golvet, även om inredningen inte riktigt gjordes rättvisa i dagsljus. Vi fick en tur runt staden och satt där och fnissade som de lantisar vi är. Framme vid Stureplan samlades några människor för att se vilka celebriteter som skulle hoppa ur men de tappade snart intresset när jag började fälla ut barnvagnen och lyfte ut lillebror.
Det blev en otroligt lyckad födelsedagsuppvaktning, och verkligen inte speciellt dyr i relation till ”minne för livet”-effekten.
Men som med allt sådant extra lyxigt: Om det inte tillhör ens egen vardag så är det vansinnigt kul, en gång.
Mer från Vi Bilägare
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.
Kommentarer
"En vit limousin står med huven uppfälld på E4:an en söndag förmiddag. Det ryker ur motorn och kanske är det helt enkelt någon som glömt fylla på kylarvätska. Sådant kan ju hända den bäste."
Nej, man har inte glömt att fylla på kylarvätska. Det är så enkelt som att det är en bil av amerikanskt märke.
För att inte tala om detaljpassningen på amerikanska bilar.
Det visades i ett populärt bilprogram att passningen i inredningen var så dålig på en viss amerikansk bilmodell med så stora jätteglipor att man kunde kasta in handskarna i handsfacket utan att öppna luckan.
I slutet på det glada 80 talet skulle vi ut på julmiddag med firman, jag jobbade då på Alfa Romeo som låg ett stenkast från där Vi Bilägare huserar, Sveavägen 163.
Vår ekonomichef Anette, en kvinna i sina bästa år som gillade att slå på stort, vi möttes upp på just stureplan, jag i jeans o gumpadojjor, säljarna snyggt klädda som vanligt, ekonomichefen i guldfärgad festblåsa, vi tog en fördrink på ett ställe, åt på ett annat, dansade på ett 3e, alla runt stureplan.
När folk skulle börja droppa av, kommer Anette "Stopp" hemresan är beställd, ni får dansa en stund till.
2 st limo står utanför "En går åt norr, en åt söder, kliv in åt villket håll ni ska"
Jag blev ensam i norrbilen. Efter 5 min blev det ganska tråkigt där bak, en hel flaska champane hade öppnats för min skull, jag ville då helst ha ett glas mjölk. Jag frågade om jag inte fick sitta fram ist, chaffören var precis som jag då ganska ung, och vi pratade bilar, snön föll tung utanför, han demostrerade att man kunde åka på tvären även i en limo, han var riktigt duktig att hålla den på lagom ställ så inte bakdelen rev ner allt i sin väg.
kl 4 denna morgon var absolut ingen i granskapet vaken när jag kom glidande.
Vad limo med champane kostar vet jag inte, men det var nog den överlägset dyraste resa jag åkt till ingen nytta alls.
Faktiskt så att jag kan hålla med Kapten.
Rikard, en sorglustig historia rymmande djup tragik.
Gissar att det känts lite bättre i en Koenigsegg eller liknande...
:-)
Ja, jag var mer intresserad av att komma hem, än hur/i vad.
Kapten. Du tänkte direkt på en amerikansk limo fast det inte stod märke i artikeln. Jag förstår dig eftersom amerikanarnas bilar är tillräckligt stabila att bygga på. Jag och frugan blev erbjudna att åka gratis med fria drinkar till ett kasino i Las Vegas, men vi tackade nej trots att det var en Chrysler Hemi i samma färg som min egen Hemi (Cool Vanilla) men det var frestande. De som klankar på jänkare har oftast inte ägt någon. Det samma gäller Harley. Skärpning ni oerfarna.
dessa klipp har väl många redan sett.
Obama får nog byta till en Hummer som är lika lång eller längre?
http://www.youtube.com/watch?v=q-bXprGWloI
Barlast på taket?
http://www.youtube.com/watch?v=_YCFfRx5s2Q
Bra med fartgupp på fel ställen i Sverige kanske?
http://www.gccca.com/PicoftheDayMon.htm
Björn Sala, illustrationen ovan visar tydligt en jänkare och alla sådana här pajaslimo som jag har sett i detta landet är just "jänkare". Du får ursäkta om jag trampade dig som amerikavän på tårna, men amerikanska bilar är ur kvalitetshänseende rena skräpet och inte ett smack stabila att bygga på. En stor anledning till den nedgång som amerikansk bilindustri har sett under årtionden nu bottnar i att alla de som var små på 60-, 70- och 80-talen och som tvingades växa upp i uråldriga konstruktioner med kass kvalitet samt en passform som mest liknade lådbilsbyggen, idag väljer bilar från andra länder. Och på motorcykelsidan är Harley frånåkta av jappsarna sedan årtionden. Skulle aldrig falla mig in att köpa en HD.
Kapten,
Illustrationerna hör inte alltid till artikeln.
Ditt svar på min kommentar bygger på okunskap. Själv har jag många års erfarenhet av både europeiska och amerikanka bilar och motorcyklar. Började köra tyskt (både bil och motorcykel) Kör nu enbart amerikansk bil och MC. Man mognar med åren.
Som jag skrev nedan: En stor anledning till den nedgång som amerikansk bilindustri har sett under årtionden nu bottnar i att alla de som var små på 60-, 70- och 80-talen och som tvingades växa upp i uråldriga konstruktioner med kass kvalitet samt en passform som mest liknade lådbilsbyggen, idag väljer bilar från andra länder. Detta har den amerikanska bilindustrin kommit fram till själv i egna analyser. Och på motorcykelsidan är Harley frånåkta av jappsarna i kvalitetshänseende sedan årtionden. HD har överlevt på ren nostalgi.
Så, mognar med åren? Vissa kanske blir dummare med åren. Vad vet jag.
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.