Klart bakåt?

Precis när jag svänger runt hörnet från Långholmsgatan in på Högalidsgatan kommer en liten skåpbil backande rakt emot mig. Antagligen kastade föraren en snabb blick bakåt och började sedan backa utan att ha fortsatt uppsikt via backspegeln.

I hans värld dök jag förmodligen upp som från ingenstans, och från min synvinkel kändes det likadant när skåpbilens bakdel plötsligt kom ut från en parkeringsficka. Jag hann bromsa in och stanna men han såg ingenting och körde på mig.

Det känns lite panikartat att bara sitta där och se en bil backa på en, med manuell växel skulle det funnits chans att peta in backen och komma undan några meter för att undvika krocken, men med automat är det omöjligt. När en bil kommer emot en och man har två sekunder på sig, går det ju inte att släppa blicken från den annalkande bilen för att titta ner och hitta hacket i automatlådan. Man bara sitter där och tänker neeej... ööhh... Och så: ”boink”. Det var ingen hård smäll, kofångaren hakade loss lite från fästet på ena sidan men annars inget synbart.

Killen som körde försökte enligt regeln om skrämda människors första reflex, att gå till attack med: ”Var i hela friden kom du ifrån”? Jag kunde bara svara ”eh… jag kom liksom härifrån, körande på gatan…”.

Han insåg snart, när den lilla chocken hade lagt sig, att det var helt och hållet hans fel och då han såg mina skrämda barn i baksätet veknade han betydligt. Det var dagen innan midsommarafton och jag hade två timmar på mig att packa ihop familjen till Gotlandsfärjan. En krock i det läget var en stressfaktor snäppet under total panik, men inför barnen tvingades jag samla mig.

”Pappa vad hände?” frågade minstingen. ”Jo ser du lille-man, det var en farbror som körde på oss, men det gör absolut ingenting” lyckades jag pressa fram mellan sammanbitna tänder.

Det kändes lite överkurs, och rent tidsmässigt helt uteslutet, att fylla i ett försäkringspapper när jag inte ens kunde se någon uppenbar skada på bilen. Med så ont tid om var det snabbaste sättet att på ett modernt sätt langa fram mobilen och fotografera hans körkort och vi bestämde oss gemensamt för att höras efter sommaren och lösa eventuella skador. (Det förundrar mig att vi svenskar å ena sidan kan koka av uppdämd ilska i trafiken, peka långfinger och hytta med näven, men när det kommer till skarpt läge – alltså krock – beter vi oss artigt och belevat. Det händer något när man tvingas kliva ur bilen och inte har karossens eller fartens skydd.)

En sak är säker, man ska ha uppsikt bakåt. Själv har jag utvecklat det till en tvångsmässig handling att gå runt bilen och kolla att ingenting (barn särskilt) finns i närheten innan jag backar ut från min parkering.

Men det hjälper inte, för när jag satt mig bakom ratten igen kan det ju ha hunnit dyka upp något, så det blir till att gå runt och titta igen. Det är lite som att kolla gylfen. Har man väl satt igång går det inte att sluta.

Moderna bilar har sensorer som varnar och piper om något är i närheten. Det är bra men risken finns ju också att folk förlitar sig helt på det och slutar vara sådär tvångsmässigt noggrann som jag med min gamla 745:a måste vara. Det bästa är väl både och, både hängslen och livrem liksom. Man kan aldrig vara nog försiktig.

Flera krönikor av Johan Norberg hittar du här.