Det är helt naturligt och lika självklart som att vakna på morgonen. Som journalist strävar man hela tiden efter att göra sin röst hörd – att nå ut till folket med sina åsikter och slutsatser – samt att med grävande och analytisk karaktär hjälpa de som inte erbjudits samma medel att komma till insikt som du själv.
Cirkeln sluts på publiceringsdatumet och i takt med att reaktionerna börjar strömma in från läsarna göds det som skall bli nästa utgåvas stora dragare.
Att vara läst av många ställer höga krav på alla personer som rör sig i tidningens produktiva sfär. Uppmärksamhet kräver precision och branschkunskap och den dialog som ni läsare har med tidningens personal har till stor del bidragit till det du håller i dina hand.
Själv blev jag varse målgruppens välvilja den dag jag och Håkan bytte namn på postfacket som tillhör redaktionschefen. Facket i sig är inget att hurra för, men det är däremot det som hände mellan de björkfanérbeprydda väggarna.
Med schweizisk precision förde postmannen in det som skulle visa sig nästan vara omöjligt att få ut. Med frågande morgonblick tog jag för givet att spridandet av redaktionsposten låg på mitt bord, tills dess jag såg att allt var adresserat till undertecknad, och det innan jag ens hunnit inreda mitt kontor.
När de massmediala svängningarna är både hastiga och kraftiga är det många som sitter i liknande positioner som jag själv som önskar att de hade ett lika välfyllt postfack när de kom till jobbet. Och kanske är det ingen slump att det har blivit så just på denna arbetsplats.
Vi Bilägare har under sina 80 år i branschen alltid stått på läsarens sida. Jag vågar säga att ingen annan svensk biltidning har en lika utpräglad konsumentlinje som Vi Bilägare.
Den övervägande delen av de fall vi tar upp har dessutom rötterna i brev från läsare, vilka tipsar om nära bekantas eller sina egna bilrelaterade problem. Sitta still och njuta av situationen är dock inget för oss.
Under mina första veckor på Vi Bilägare blev jag direkt varse redaktionens rastlösa karaktär vilken genomsyrar hela verksamheten; från formgivning till hämtning av testbilar. Möten avslöser varandra och det är lätt att bli fartblind om man inte är van att fatta snabba beslut.
Kommer man dessutom – som jag – från titlar med tio utgåvor per år gäller det att hålla i hatten.
Min egen motorjournalistiska bana började när jag som 24-åring fick en reportertjänst på tidningen Bike. En roll som jag tog på så stort allvar att jag sedemera kunde titulera mig både redaktionschef, testchef och fotograf.
Efter det tog bilintresset överhanden och när OK-Förlaget köpte titeln av dåvarande ägarna dröjde det inte lång tid innan jag hamnade på biltidningen Automobil, då som chefredaktör.
Nog om mig; när jag ändå har tagit denna plats i besittning vill jag passa på att be dig skicka in förslag på saker du inte har sett men gärna skulle vilja se i Vi Bilägare.
Är det något du saknar? Är det något du tycker att vi borde uppmärksamma eller ge mer utrymme i tidningen? Eller mindre?
Skicka ett mail till niklas.carle@vibilagare.se och ge mig dina åsikter. I ämnesraden skriver du "Förslag 2011".
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.
Kommentarer
På det stora hela gör ni ett mycket bra jobb. VIB är som sagt faktiskt den enda motortidningen som står på läsarens sida. Och som tar upp frågeställningar som den vanlige bilisten stöter på. Dock tycker jag att ni borde framhålla er socialistiska inriktning och historia på ett mer markant sätt. Förstå mig rätt, men nuförtiden kan man nästan förväxla VIB med vilken borgar-motortidning som helst. Min stilla önskan är att artiklar och nyheter gällande direktörsvagnar och sportbilar tonas ner till förmån för fler reportage om vanliga praktiska bilar som de facto är vanligast i det svenska folkhemmet. Men mina intryck av VIB är som sagt övervägande positiva.
Jag kan faktist hålla med Gösta lite gran (väldigt lite)
Men ni på tidningen borde trycka på tillverkarna lite att ni vill prova/testa bilar i standardutförande. Vissa verkar ju bara tillhandahålla maxutrustade bilar med sportchassie och 295/30-20 däck, sport/komfortstolar mm.
Vad i all världen har socialism med bilar att göra? Vi minns de socialistiska ansträngningarna att försöka bygga bilar utan någon saknad. Ryssarna fick till slut be italienarna om hjälp att få fram en bil som fungerade. Trots deras utbyggda spionverk lyckades de aldrig spionera fram hur man bygger bilar. Förskottsbetalning och upp till åtta års väntan, om man inte hade partimedlemskap, så fick man hämta ut en Fiatkopia, som omedelbart behövde rostlagas eller kompletteras med sådant som stulits från den strax innan leveransen. VIB bör avhålla sig från det politiska giftet, tidningen är alldeles för bra för att nedlåta sig till dyligt.
Självklart instämmer man med Gösta L. Men för att förtydliga: Förr, när ViB bestod av lumpapper och hade design lik dåtidens "Kommunalarbetaren", så hade man en speciell känsla för tidningen. Man saknar också den tiden då ni testade 4 kameror, varav 3 från samma tillverkare (elller var det 4 cyklar?.) Back to basic säger jag och Gösta. Fy för borgartidningar. Lägg 90% av testandet på Dacia och andra vettiga bilar.
Jag håller också med om att de bilar som ska testas grundligt i första hand är de som VIB tror att läsarkretsen är intresserade av eller har möjlighet att köpa och göra testerna av "vrålåken" mera summariska, även om motorjournalisterna tycker det motsatta.
Det är inget större behov att testa bilar som säljs i mindre än 300 ex per år om det inte är frågan om en helt ny modell.
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.