Bild
Nästa artikel

Klassiska bilmärken: Morgan

Märket

Prästmannen H.F.S. Morgan slog världen med häpnad genom att plötsligt lägga sin själ i horisontella kommunikationer: han lanserade år 1910 ett trehjuligt motorfordon.

Denna apparat var konstruerad med en rörram å vilken det allra längst fram satt en liten motor från J.A. Prestwich, det vill säga JAP. Luftkylt, tvåcylindrigt och sidventilat var det, och motorn hade en volym på 1 100 kubik.

Kraftöverföringen till det ensamma bakhjulet skedde med hjälp av klokopplingar och kedjor.

De båda framhjulen var separatfjädrade med vertikalt monterade fjädrar, en konstruktion som Morgan ännu inte riktigt kunnat frigöra sig från – så bra var den!

Trehjulingarna från Morgan var strikt tvåsitsiga och hade för sin tid utmärkta vägegenskaper. År 1914 lanserades en tävlingsmodell, Grand Prix, och sedan dess har tusentals förare haft hur kul som helst med denna och de många följande sport- och tävlingsmodellerna.

På 1920-talet presenterade Morgan en fullt (nåja) fyrsitsig modell som kallades Family.

Ingen egen motor
Under alla år har Morgan aldrig någonsin byggt en egen motor. Det fanns och finns en hel del att välja på. JAP var ett vanligt val ända till slutet av 30-talet, men många kunder satsade hellre på Blackburne eller Anzani. Luftkylt eller vattenkylt? Det bestämde kunden med sitt motorval.

År 1936 kom äntligen den första Morgan-modellen med fyra hjul. Den kallades 4/4 och var på många sätt en förträfflig konstruktion. Utseendet var konventionellt sportigt och så trivsamt välbalanserat att linjeföringen är i stort sett precis likadan än idag.


Under motorhuven hittade man på 4/4 en Coventry Climax på 1 122 cc. Den gav 34 hästkrafter, vilket ansågs hyfsat sportigt. Eftersom konstruktionen var så pass lätt blev prestanda riktigt hyggliga.

Toppfarten angavs till 120 km/tim men nästan tio år tidigare hade den trehjuliga Super Sport-modellen gjort 130 knutar.

Med den fyrhjuliga modellen följde också standardmotorer; det var alltså inte längre självklart för kunden att välja motor efter behag.

Eftersom Morgan inte byggde egna motorer har fabriken alltid varit beroende av andra tillverkares villighet att leverera. Ett problem är att Morgans blygsamma produktion aldrig har räckt för att hålla en motor kvar i produktion och bytena har därför blivit täta.

I slutet av 30-talet fick 4/4 motor från Standard (som ju försett S.S., sedermera Jaguar, med motorer). I början av 50-talet fick Morgan-bilarna en till 70 hästar trimmad Standard Vanguard-motor, i princip samma maskin som i Ferguson-traktorn.

Nu hette bilen Morgan Plus Four. 1954 fick den samma typ av motor som Triumph TR2. 90 hk i den lilla bilen gav en toppfart på 160 km/tim, 100 mph, alltid en magisk gräns för engelsmän och deras bilar.

Grundformen kvar
I mitten av 50-talet kom en Morgan-modell med sidventilmotor från Ford Ten. Just en sådan motor hade varit sista maskin i den sista trehjuliga Morgan-bilen 1952. Man kan inte säga att det var så mycket hi tech…

Att alla fyrhjuliga Morgan-bilar sett i princip likadana ut sedan 1936 är inte riktigt sant. 1964 presenterade fabriken en coupémodell som kallades Plus Four Plus och hade en modernt formad glasfiberkaross.

Den blev verkligen ingen succé; bara 50 exemplar byggdes.

1968 kom en blivande bästsäljare, Morgan Plus 8, och här var motorn den fina aluminium-V8 som först konstruerats hos Buick och sedan blivit mycket uppskattad i Rover 3500. Liksom tidigare byggdes flera serier parallellt.

Ett av de senaste modelltillskotten heter Aero 8 och här har Morgan, som fortfarande efter drygt hundra år ägs av samma familj, äntligen vågat sig på något annorlunda och därför skojat till karossen med ännu mer infällda strålkastare än tidigare – men grundformen från 1936 ser man fortfarande.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.