Bild
Nästa artikel

Klassiska bilmärken: DeSoto

Märket

Saab kan inte försvinna, eller hur? Bilmärken försvinner ju inte, eller hur? Helt fel. Packard försvann, Studebaker försvann och gott och väl 5 000 andra bilfabrikat också. DeSoto till exempel. Och ändå började det så bra, med en kraftsatsning från Chrysler Motors Corporation i Detroit, Michigan, US of A.

Bilmärket DeSoto startades 1928 av det då tämligen färska Chrysler Motors Corporation. Avsikten var att DeSoto skulle konkurrera med GM-märkena Oldsmobile och Pontiac samt med lågprismodellerna från Nash.

DeSoto skilde sig inte från mängden och var till stor del en billigare upplaga av Chrysler, som i sin tur var på pricken lik så många andra bilar från den här tiden, i varje fall om man ser till volymmärkena.

Det är ett lustigt faktum att just då depressionen slagit klorna i världen kom det fram en oherrans massa lyxiga bilmodeller. Cadillac och Marmon presenterade bilar med 12- och 16-cylindriga motorer.

V8-motorer var inte så vanliga men raka åttor blev litet av tidens melodi, också i bilar med ekonomianspråk. DeSoto var ett sådant märke.

1930 lanserades deras första raka åtta. Den var på 3,4 liter och såldes som världens billigaste åttacylindriga bil! Den titeln knep Ford ett par år senare, men det är en annan historia.

Jobbade sig neråt
Från en första årsförsäljning på 90 000 vagnar gick det snabbt utför. 1932 hade DeSoto jobbat sig ner till bara 26 000 exemplar.

Chrysler gjorde 1934 ett lovvärt försök med strömlinjeform. Airflow hette modellen, som dessvärre blev en flopp på marknaden. Också DeSoto kom ut i strömlinjeversion, med en sexa under huven, men blev inte heller någon succé.


Ändå fortsatte DeSoto att byggas som en sorts lätt kamouflerad Chrysler, år efter år. Priserna låg litet högre än de för Dodge – det var litet fiinare att köra DeSoto.

1942 var den sista civila årsmodellen för amerikanska personvagnar; sen kom kriget emellan. Mycket få amerikanska 42:or hann byggas, men det var ändå tydligt att bilvärlden var på väg mot nya former.

I DeSotos fall manifesterade sig detta i en grill som nog var mer vattenfall än någon annan, både förr och senare. Det var nästan full bilbredd på grillen och bakom de yttre pinnarna dolde sig strålkastarna bakom luckor – hi tech!

DeSotos senare 40-talare var naturligtvis mycket lika kamraterna från Chrysler, Dodge och Plymouth. De här märkena blev vanliga som droskbilar i Sverige. Ombonade, rymliga och med viskande tysta sidventilmotorer gjorde de trogen tjänst långt in på 50-talet, fenepoken.

Kortslagig V8
1952 överraskade både Chrysler och DeSoto genom att presentera en kortslagig V8. Hos DeSoto gav den 160 hästkrafter och var på 4,5 liter, en god början på ett vällustigt deltagande i hästkraftskriget.

1955 markerade en designmässig nystart för Chrysler Corporation. Flite sweep kallade man de fräsiga linjerna och de backades upp av ett motorprogram med uteslutande V8-maskiner.

Publiken gillade vad som erbjöds men tiderna var inte de bästa. Särskilt svårt hade märkena i mellanklassen och just där låg DeSoto. Fel eller inte men DeSoto slogs nu ihop med Plymouth, som om det skulle hjälpa…

Försäljningssiffrorna talar ett tydligt språk. 1957 registrerades nästan 104 000 nya DeSoto, 1958 blev det knappt 48 000, 1959 inte ens 43 000 och 1960 bara styvt 23 000 exemplar.

Då slog man vantarna i bordet. Årsmodellen 1961 blev den allra sista och tillverkningen avbröts redan i november 1960. Spelet var förlorat.

Och aldrig nånsin har väl någon tänkt på att återuppväcka DeSoto från den stora bilkyrkogården…

Kommentarer

#1
Jägaren
2010-11-09 15:07

Japp, på kyrkogården hör de amerikanska bilarna hemma. Allihop.

#2
2010-11-09 18:51

Det var väl att ta i. Man måste ändå jämföra amerikanska bilar tillverkade från 30-talet och framåt slutet på 50-talet med vad som erbjöds i Europa under samma tid. Man ryser när man tänker på t.ex Tatraplan, tjeckiska Minor, franska Dyna Panhard, franska Vedett samt allt skräp som kom från England som dessutom var försett med Lukas (Mannen som uppfann mörkret) elsystem. Allt annat är förtal.

#3
z655
2010-11-09 19:12

Min åsikt är att motorvärlden skulle vara väldigt tråkig utan Amerikanska bilar. Precis som med Europeiska och Asiatiska bilar finns genom åren både toppar och floppar, men som gammal muskelbilsälskare kommer jag alltid att gilla attityden i många bilar från USA!!!

#4
2010-11-10 10:03

Focus, du generaliserar lite för mycket.
Man får inte glömma de förhållanden som gällde strax efter WW2.
Tatraplan var en väldigt bra konstruktion men tyvärr byggd av uselt råmaterial eftersom det bättre materialet styrdes över till krigsindustrin.
Minor var egentligen inte sämre än dåtidens DKW men även här fick man dåligt råmaterial.
Dyna Panhard var även den en fin konstruktion där man bemödat sig om att få så låg friktion i driften som möjligt.
Vedette var ju en amerikansk konstruktion från början och de engelska bilarna var ju oftast förkrigskonstruktioner mest avsedda för den inhemska marknaden.
Att de försvann en efter en berodde inte på att de var sämre än övriga europeer utan en blandning av konservatism och korkade fackföreningar.
Sedan slutligen, Joseph Lucas uppfan inte mörkret, men det påstås att det var han som uppfann den plötsliga avsaknaden av ljus.

#5
2010-11-10 10:13

Så kan endast en som aldrig arbetat med dessa bilar tala. Att man kan läsa en del positiva omdömen om dessa bilar förändrar inte kvaliteten, bara uppfattningen.

#6
2010-11-10 10:39

Focus, läs en gång till vad jag skrev och försök tänka på vad som var möjligt för europeiska länder strax efter kriget.
De amerikanska tillverkarna hade också viss materialbrist i ett par år , men de hade inte brist på nödvändiga legeringsämnen.
Kom ihåg att de flesta amerikanska tillverkarna fortsatte flera år med förkrigskonstruktioner och efterkrigsmodellerna kom inte förrän i början av 1950-talet.
För övrigt har jag jobbat en hel del med både amerikanska och europeiska bilar från -30 tals A-fordar till veteraner från -40 -50 och -60 talet.
Modernare bilar är inte lika roliga även om de som väl är blivit bättre men samtidigt svårare och dyrare att reparera..

#7
2010-11-10 11:12

Det jag skrev var ett bemötande av ett påstående om att alla amerikanska bilar hör hemma på kyrkogården. Du har förmodligen rätt att man hade sämre ställt med material i Europa men det förändrar inte faktum att det fanns en massa bilar som var skrot redan vid tillverkningen. Jag skrev t.ex., det fanns tyvärr ytterligare en mängd märken som om något hörde hemma på "kyrkogården" Att nyare amerikanska bilar är ett kapitel för sig, märks ju inte minst på försäljningssiffrorna här i Sverige.

#8
2010-11-10 13:27

Det var ofta enklare att jobba med amerikanarna, det var ju gamla enkla konstruktiomer, Ford hade ju t.ex.samma typ av fjädring från T-Forden ända till 1950.
DeSoto var ju delvis ett undantag med sina hydrauliska bromsar som de delade med övriga Chryslers modeller redan från början.
Men det var de europeiska märkena som stod för nytänkandet.
Ok, alla lyckades inte fullt ut, men det finns många tekniska geniala drag som inte kom på amerikanska bilar förrän långt senare.
Sedan håller jag helt med om att ett äkta yankeejärn med stor motor många gånger var och är en häftig upplevelse.

#9
lubos
2010-11-14 15:53

Att europeiska bilar skulle ha stått för nytänkande håller jag inte med om! Ta t ex kulledsupphängda hjulspindlar i framvagnen, det fanns på USA-fordarna redan 1957, långt före bilarna på andra sidan atlanten. Alltså, tekniska förbättringar som verkligen gjorde bilarna till tillförlitliga vardagsprodukter kom nästan uteslutande från USA!

#10
expert1
2010-11-14 23:10

Väldigt dåligt optimerade karosser!

På 30 och 40 talen läste många amerikanska pojkar om science fiction och flygande tefat och rymdskepp när det började komma! När dessa pojkar senare växte upp till män och några av dom hamnade inom bilindustrin och designavdelningar kunde dom aldrig släppa sina pojkdrömmar om ufo och flygande tefat. Tyvärr åtespeglas pojkdrömmarna på många dåligt optimerade och patetiska 50tals amerikanare som är space´ade med fenor och influerade av
40-tals ufo rymdskepp. ja ja nog om detta men visst är Amerikat ett komiskt land ibland men inte speciellt seriöst!

#11
2010-11-15 11:17

DeSoto var min favoritbil när jag var liten. Vår granne på Lilla Essingen i Sockholm hade en svart DeSoto av 1954 års modell. Jag tyckte att den var otroligt snygg. Mycket snyggare än pappas urtråkiga vinröda PV.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.