Jaha. Nu har man återigen upptäckt att storstadsluften är farligare än utanför stadsgränsen. Och i en artikel i Dagens Nyheter ”krävs hårda tag mot dieselbilar och minskad trafik”.
Samtidigt är det faktiskt så att utsläppen av avgaspartiklar, koldioxid och kväveoxider minskat kraftigt mellan 1990 och 2007 och i en prognos från Naturvårdsverket (2010-03-31) bedömdes plana ut först vid 2020.
Det är väldigt populärt att räkna ut hur många som dör ”på grund av partiklar” i Stockholmsluften. Det som brukar redovisas i vetenskapliga rapporter, är förkortade liv i månader. Och i den senaste rapporten jag sett, som presenterades våren 2010, också den från Naturvårdsverket, visade siffrorna att år 2000 handlade det om ett förkortat liv för medelsvensken i Mellansverige på 1-2 månader. Och ett scenario för 2020 kanske på 2-4 månader.
Det är klart att man kan räkna om det till människoliv. Det är kanske korrekt statistiskt men ger en skev verklighetsbild. Nämnas bör att det i Europa bara fanns så låga värden i södra Finland, Norge, inre delarna av Spanien och Ryssland.
Ett sätt att förbättra luften i Stockholm är att se till att den trafik som ska ut och in i flyter förhållandevis snabbt. Stillastående bilar, ryckig trafik med många stopp och start, är ingen miljövinst. Och att avgiftsbelägga kringfartsleder verkar ju vara rena rama dårpippin!
Om nu luften är så hälsofarlig – varför anlägga cykelbanor mitt i de allra farligaste stråken? Man borde också fundera över hur skadligt det är att åka T-bana? Redan 2001 gjordes mätningar som visade att PM10 nivåerna var åtminstone fem gånger högre än i gatumiljö. Det bekräftades i en mätning av SLB Analys 2005, som då endast kontrollerade PM10 (partiklar som är 0,01 mm) av 14 metallhalter och ändå landade på över 300 mikrogram/kubikmeter luft.
Håll i hatten – eller snarare håll andan!