Det kommer ofta inbjudningar till redaktionen. Många företag vill att vi ska komma och titta på nya saker som är mer eller mindre intressanta att skriva om. En hel del av inbjudningarna tackar vi nej till. Tiden räcker inte och det som ska visas är ofta heller inte så intressant för våra läsare.

Men nu ligger en ovanligt lockande inbjudan på mitt bord! I juni ska jag åka till Göteborg. Inget spännande resmål jämfört med Nice, Biarritz och andra platser som jag nyligen besökt, men det jag ska få uppleva kommer säkert att göra mig häpen.

Volvo ska demonstrera sin senaste säkerhetsteknik. Jag kommer att få köra en bil som kan prata med en annan bil och jag får också åka med och vara passiv förare i en bil som följer efter en annan och styr sig själv, även på kurvig väg. Systemet "Animal detection" har varit på gång länge, men nu ska Volvo visa att bilarna kan upptäcka och bromsa för djur. Dessutom utlovas demonstrationer av säkerhetsteknik som ännu så länge är hemlig. Det lär bli en späckad dag.

Med sina nya system kommer Volvo att befästa sin ställning som världens säkraste bilmärke. Hoppas bara att de kinesiska ägarna begriper vilken oersättlig kunskap som finns hos teknikerna i Göteborg.

Det här blogginlägget är min första lilla journalistiska arbetsinsats på mycket, mycket länge. I över tre månader - ända sedan 10 februari - har jag varit sjukskriven för en rad mer eller mindre allvarliga krämpor.

Värsta åkomman var cancer i tjocktarmen, som krävde ett ganska omfattande kirurgiskt ingrepp. Operationen gick i stort sett bra, men precis när jag för ungefär en månad sedan började återhämta mig från snitten i magen slog nästa elände till med full kraft. Plötslig en dag föll jag mer eller mindre föll ihop och hela världen snurrande som den värsta tivolikarusell.

Stroke, var den omedelbara reaktionen från omgivningen som snabbt larmade ambulans. Efter fem dagar på sjukhuset och två omgångar hjärnröntgen konstaterades att det varken var hjärnblödning eller blodpropp som orsakat mina problem. Istället hade jag drabbats av en inflammation på örats balansnerv.

Den gjorde att jag vinglade omkring som den värsta fylltratt i ett antal veckor och någon bilkörning var förstås inte att tänka på. Även på kortare promenader fick jag från början använda rollator för att inte dratta ikull. Sedan blev det käpp ett tag, innan jag för någon vecka sedan började kunna ta mig fram utan hjälpmedel.

Men nu är de värsta symptomen borta och jag kan äntligen köra bil igen. Och det bästa av allt; jag kan börja jobba igen.

Det känns HÄRLIGT!!!

Renaults lilla eldrivna fyrhjuling Twizy börjar nu säljas i Sverige och jag fick en provtur häromdagen. Från 69 000 kronor kan man åka elektriskt i 5-8 mil i hastigheter upp till 80 km/tim.

Man kan ha många synpunkter på den här typen av fordon men jag har främst en – varför låter den så illa? Jag menar att en av de stora fördelarna med eldrift är att framfarten sker under tystnad. Lilla Twizys elmotor ylar som en blandning av en radiostyrd leksaksbil och spårvagn!

Måhända drunknar motorljudet i det omgivande trafikbruset i storstadstrafiken men den som tänkt sig njuta av fågelsång och vindens sus i träden gör det bättre på en elcykel. Eller varför inte i en Opel Ampera med nedvevade rutor?

Det är överraskande, ja nästan komiskt, hur vissa vägskyltar plötsligt kan dyka upp där man minst anar det, exempelvis ute i bushen. Det kanske är fel att prata om bushen i en av Stockholms nordvästra förorter, men bland ris och buskar på en genomfartsväg i Rissne får jag plötsligt en väganvisning på Oslo. Det är inte precis vad man förväntar sig, men ändå är det förstås riktigt i sak.

Jag vet inte vad Transportstyrelsen har för policy när det gäller väganvisnignar och fjärrorter. Ibland känns det ologiskt, exempelvis när man passerar Västerås och det redan där skyltas för Sälen på riksväg 66. Sveriges Route 66 slutar i Ludvika, och efter det krävs det två vägnummerbyten innan man är på Sälenvägen. Men det är klart, för vinterturismens skull kanske det är en poäng att ha Sälen-skyltning redan i Västerås?

Det var ett tag sedan jag kollade in skyltningen vid västra utfarten i Karlstad, men förr – kanske också nu? (rätta mig om jag har fel) - stod det Stöllet på väganvisningen för att åka norrut. Stöllet i all ära, de har både folkhögskola och bra rastställe, men i övrigt är Stöllet för oss trafikanter i praktiken bara en vägkorsning där E45:an och 62:an möts. Malung, eller annan mer välkänd fjärrort, hade känts mer upplysande.

Elefanten stryker huven med snabeln, den sniffar i bagageutrymmet och man kan nästan höra hur den brister ut i ett tjut på bilden från förarplatsen.

Varför? Ja, det kan man fråga sig. Förklaringen är i alla fall att Mini ska börja tillverka modellen Countryman i Indien och att någon kläckte idén att presentera etableringen med hjälp av världens största landdjur på pressbilderna.

Kanske för att Mini blivit nästan lika stor och klumpig som en...

Det är på många vis en härlig tid vi har, eller snart har, när våren och försommaren kommer igång på allvar.

Men vi har också ett vanligt återkommande fenomen som ställer till det. Vägarna är hårt slitna efter vinterns saltande, sandande och körning med dubbdäck. Asfalten är grov och orsakar en betydligt högre bullernivå.

När man dessutom byter från friktion till sommardäck, så blir ju bullret snarare värre. Friktionsdäck brukar ligga 2-4 DbA lägre än sommardäck och dessutom med en annan vänligare frekvens.

Det här brukar resultera i många samtal där läsarna frågar efter däck som bullrar mindre. Men det är alltså inte där problemet ligger – i vart fall inte till största delen. Utan det är den grova asfalten.

Prova att flytta bilen ett par decimeter åt sidan (fast håll er inom körfältet) från det slitna spåret där alla kört och placera hjulen på den lite högre delen av vägbanan i stället. Det kan skilja upp till 5 dbA.

Tyvärr kan man inte göra så mycket åt det här. Byta däck ger sällan någon avsevärd förbättring om de inte har ett ogynnsamt slitage. Och man kan inte ägna sig åt att vingla hur som helst för att undvika vägens dalar.

Nästan alla bilar har problem att klara den grova asfalten. Men somliga är sämre och har man köpt en sådan bil är det lögn att få ner bullret. Då är det nästan läge för öronproppar när man kör långt.

Miljöpartiet är ju emot att Stockholm får en förbifart som får trafiken att flyta. (Jag har aldrig begripit varför ett parti som värnar om miljön förespråkar att tusen sinom tusen bilar ska stå på tomgång i köer och ryka ned stan morgon och kväll.)

Nu har partiet låtit Riksdagens utredningstjänst räkna på vad de 21 kilometrarna egentligen kommer att kosta. Är någon förvånad över att de kalkyler som tidigare presenterats varit för låga? 28 miljarder har nu växt till 45. Det verkar som om yrkesgruppen projekterare skolkat friskt under mattelektionerna i skolan, för det är inte första gången de räknar fel på några tusen miljoner. Vi behöver inte minnas längre tillbaka än till skrytbygget Friends Arena i Solna.

Men det får bli hur dyrt som helst – förbifarten måste byggas. Det begriper kanske inte de som har råd att bo så de kan cykla genom stan, men däremot alla som dagligen sitter i de stillastående köerna på Essingeleden. Vägen byggdes på 60-talet och dimensionerades för 80 000 fordon per dygn. I dag trängs med än dubbelt så många bilar på leden och trafiken ökar ständigt.

En förbifart kan inte bli annat än lönsam för hela samhället. Många människor sitter varje år av veckor på Essingeleden istället för att göra något som både de, deras närmaste och samhället skulle må bättre av. Jag tillhör dem och jag är sannerligen inte på topp när jag kommer till jobbet efter att ha konfronterats med alla buffliga medtrafikanter i morgonrusningen.

OK Förlaget, som Vi Bilägare tillhör, består av ett antal hyvens människor som alltid är trevliga och som är kul att träffa varje dag.

Men det döljer sig samvetslösa karaktärer i den glada gruppen.

Det fick jag erfara häromdagen. Till redaktionen kom en tårta adresserad till mig. Den var egentligen ett tack för att jag medverkat  i TV-serien ”Bilarna som förändrade världen”, men den kom extra lägligt eftersom jag fyllde år dagen därpå. Hemma i lägenheten har jag en minimal kyl så jag lät tårtan stå kvar i redaktionskylen över natten och hämtade den på födelsedagen.

Kartongen kändes oväntat lätt. När jag lyfte på locket fick jag en smärre chock. Tårtan var vandaliserad! En stor bit hade karvats ur det vackra bakverket.

Gissa om det var kul att ställa fram det halvätna vraket på kaffebordet hemma?

Nu har jag satt upp en ilsken lapp på redaktionen där jag uppmanar tårtvandalerna att skämmas. Jag trodde att de kanske skulle ge sig tillkänna, möjligen komma med en ny tårta som ursäkt, men ännu har ingen dykt upp. Nu går jag runt och blänger på kollegorna för att försöka upptäcka om någon har samvetskval. Men alla håller masken.

Den senaste veckan har jag tillryggalagt sisådär 100 mil i den nya kombivarianten av Renault Clio, som lyder under beteckningen Sport Tourer. En trevlig bil i många avseenden. Tillräckligt stor för många kombispekulanter. Men inte utan brister.

I nästa nummer av papperstidningen, som utkommer 28 maj, är en provkörningsrapport att vänta. Prenumeranter får tidningen en vecka tidigare.

En sak som slog mig under dagarna med den franska småbilskombin var den totala konsensus som tycktes råda kring bilens formgivning. När designen kom på tal gjorde i princip alla betraktare både tummen upp och nickade gillande.

Att formen är lyckad håller jag med om, men det återstår att se om bäst-före-datumet är kort eller långt. Klart är i alla fall att Clio inte känns lika försiktig som tidigare.

En detalj i formgivningen ställer jag mig däremot frågande till: den stora svarta listen på de inåtbuktade sidorna. Ser det inte ut som att bilen blivit påkörd från sidan?

Nu måste jag göra lite reklam. På söndag, den 5 maj klockan 19, börjar en kul serie i TV4 Fakta: Bilarna som förändrade världen.

Idén till serien kommer från den erfarne motorjournalisten Christer Gerlach. Under tio söndagskvällar presenterar han bilar och människor som haft särskild betydelse för utvecklingen. Första programmet handlar – förstås – om Mercedes och de tre kvinnor som hjälpt märket att nå dagens prestigenivå.

I senare program vår vi veta mera om bland annat Mini, Ford och Skoda, om hur en schweizisk cykelreparatör gav namn åt USA:s vanligaste märke och om bilen som vann kriget.

Vi Bilägare har fått vara med på ett hörn i denna intressanta tv-produktion. Jag har blivit intervjuad av Christer och försökt säga kloka saker om några bilar. Hoppas att du gillar tv-programmen och det jag säger.

Om du inte har TV4 Fakta, kan du se programmen även i TV4 Play, lovar Christer.

Kollegan fick en otrevlig överraskning när han skulle tanka Vi Bilägares V40 på väg upp till däcktestet i Finland.

– Det gick inte att tanka i bränsle, förklarar han.  Pumpen stannade hela tiden.

Till slut försökte han dra ut tankpistolen. Det gick trögt och kändes som något höll emot. Kollegan trodde att det rådde vakuum i röret.  Men eftersom det inte gick att få i bränsle drog han ändå ut pistolen.

Då kom en dusch av diesel över jacka och byxor och yttre delen av bilens påfyllningsrör följde med. Yttre låset eller locket gick alltså sönder.

Vi vet inte riktigt varför detta hände. Men det var minus 23 och möjligen kan det ha påverkat. Plasten i röret kanske blir sprödare?

Nu har vi tagit kontakt med auktoriserad verkstad för att få ett nytt lock. Vi lämnade faktiskt in bilen för att få jobbet gjort. Men det blev inte gjort – bara ett antal gratisåtgärder utfördes, som bilen också kallats in för.

Det visade sig nämligen att hela påfyllningsröret ned till bränsletanken måste bytas. Och efter felsökning fick vi ett kostnadsförslag på 4 752 för att få ordning på bränslelocket igen.

Vi har frågat om nybilsgarantin täcker skadan men inte fått klart för oss om den gör det eller om det betraktas som ägarens ansvar.

Byxorna fick slängas. Hotellet vågade inte tvätta dem – både av miljöskäl och för att inte få diesel i på andras tvätt.

Första maj kan bjuda på det ena eller det andra, exempelvis bandet Hillstreet utanför ICA i Lindesberg, med röda fanor och Blå Tågets/Ebba Gröns klassiker ”Staten och Kapitalet”. Några mil därifrån, i Fellingsbro, samlades betydligt fler åhörare, eller ska vi säga åskådare, när Harley Davidson-sponsrade Rydell & Quick framträdde. Scenen var också den rätta, den nionde upplagan av Fellingsbro Motordag.

Jag var här även förra året och kan bara konstatera att gammelbilsintresset, eller snarare motorfordonsintresset, är en växande folkrörelse. Här fanns allt till beskådande, från välputsade jänkebilar till eleganta engelska klassiker, rosträddade japanska 70-talare, Lennart Garvins Batmobilbygge, brandbilar, traktorer och självklart hojar i långa rader. Mer än 600 utställare och tusentals åskådare mötte upp.

Fellingsbro Motordag är ett säkert vårtecken, ett startskott för den säsong som följer.

Kommer du ihåg min granne som fick kablarna i motorn uppätna av råttor och vars bil till råga på allt sedan fick kablarna avklippta och batteriet stulet? Det tycks inte vara någon ände på eländet som drabbar hans fem år gamla Opel. Bilen bogserades till Svenska Bil i Akalla norr om Stockholm i mitten av mars. Där står den fortfarande kvar. Inte på sju veckor har verkstaden lyckats få fram ett nytt kablage!

– Det börjar likna skandal, suckar min granne.

Svenska Bil har många bilmärken att serva, så de kanske kan slarva bort en Opel, precis som Roy och Roger gjorde. Funderade grannen.

Jag ringde verkstaden. Tryckte siffran sex för ”Opel” och fick prata med Malin Karlsson. Hon berättade att kablaget nog kunde komma snart från en fabrik i Tyskland.

– Det brukar sällan ta mer än två och en halv månad, sa Malin.

Kablaget finns inte som reservdel utan måste nytillverkas. Opels fabrik samlar ihop beställningar på nya kabelhärvor och producerar dem med åttaveckorsintervaller.

– Det står utanför vår makt att skynda på detta, upplyste Malin.

Men varför inte skaffa kablarna på närmare håll, exempelvis på en skrot, undrade jag. Det var ingen bra idé. Även på skrotarna klipps kablarna sönder. Inte heller vill verkstaden sno ihop ett eget kablage av lösa trådar.

– Det är en säkerhetsklassad komponent som bland annat kan påverka krockkuddarna, sa Malin.

Så grannen får vackert vänta. Har han tur får han tillbaka sin bil till midsommar.

Det råder delade meningar om hur länge garantier ska gälla, allra helst när garantireparationer inte håller måttet. I Norge med fem års reklamationsrätt har bilistorganisationen NAF i ett pilotfall stämt Mercedes återförsäljare StarAutoco Lörenskog för brott mot garantibestämmelserna.

En kund med en Mercedes C-klass årsmodell 2000 reklamerade rost på fyra dörrar innan reklamationsfristen gick ut och fick skadorna åtgärdade. När skador på samma dörrar återuppstod efter ytterligare tre år nekades kunden hjälp - med motiveringen att den femåriga reklamationsfristen gått ut.

Det är just det som NAF vänt sig mot och där man fått rätt både i tingretten och i lagmansretten. Mercedesåterförsäljaren har överklagat och i juni kommer ärendet upp i Höyesterett - en dom som kommer att få stor principiell betydelse.

Jag får ständigt samtal om likande frågor från läsare runt hela landet. Oftast handlar det om lackgarantin och galvsläpp som hos vissa märken på sistone dykt upp i en oroande stor omfattning. En kund med en inköpt bil från VW-gruppen i september 2011 upptäckte galvsläpp efter ett halvår, varpå fyra dörrar och baklucka lackades om.

Ytterligare ett år senare återuppstod problemen på förardörr och baklucka, med ny omlackering som följd. Den berättigade fråga som kunden ställer sig är om han vågar ha kvar bilen när den treåriga lackgarantin har gått ut?

Vi Bilägares rostregister väcker reaktioner och det känns som alltid spännande när det blir debatt. Jag vill bara klarlägga en del uppgifter om rostregistret och hur man ska se på det.

Det är svårt att sia om framtiden, och det är därför vi ställer prognoser när vi granskar rostskyddet, utifrån hur biltillverkarna funnit konstruktioner för att bygga bort rostfällor, hur väl skarvar tätats, hur mycket rostskyddsmedel som använts och var det har sprutats in och vilket karossmaterial som använts. Här ser vi skillnader mellan olika fabrikanter och det är dessa iakttagelser som genererar olika betyg.

Vi påstår att bilar som uppfyller dessa kriterier har större förutsättningar att klara sig undan rostangrepp i framtiden. Märk väl att vi endast bedömer grundskyddet mot rost, inte lack och dess vidhäftning eftersom det är omöjligt att förutse. Det är också omöjligt att förutse limkvalitet – problem som uppdagas flera år senare, och som i flera fall gjort att vi i efterhand reviderat betygen.

Från vissa håll får vi kritik för att vi enbart bedömer om bilarna har vaxbehandling eller ej. Det är en viktig del, men vi ser på helheten när rostskyddet bedöms. Och när det gäller vaxbehandling har merparten av biltillverkarna satsat på det. Vi kan ställa en motfråga; Varför har de flesta av biltillverkarna valt att applicera rostskyddsmedel - som inte är någon billig process - om det inte skulle ha någon verkan?

Det är också skillnad på kosmetisk rost, den som syns – och som kan ha att göra med lackkvalitet – och den som ligger dold i balkar och hålrum. Hur fort en bil rostar, och i vilken omfattning, har till syvende och sist också att göra med den enskilda bilägarens vård av sin bil.

Det är lovvärt att Mazda jobbar för att tvätta bort ett efterhängset rostrykte. I Mazdas fall är det för övrigt inte bara ett rykte utan en realitet när det gäller den första Mazda6 som lanserades 2003-2005, en av senaste decenniets värsta rostburkar. Den versionen har kostat Mazda både anseende och åtskilliga miljoner kronor i garantireparationer att åtgärda, bara i Sverige.

Historien får inte upprepas och därför har Mazda lagt ned stora möda på att åstadkomma bättre rostskydd för den nya generationens bilar. Vi rosttestade nya Mazda6 häromdagen, behandlad efter det nya fastställda sprutschemat, som rostskyddarna vid exporthamnen i belgiska Zeebrügge nu har att följa.

I vårt nummer som kommer ut till våra prenumeranter 7-8 maj har vi en stor genomgång av Vi Bilägares rostregister. Där kommer vi att presentera betyget för nya Mazda6 och 266 andra bilar som vi rostgranskat sedan 2005.

Förra veckan var jag och provkörde en moderniserad version av elbilen Nissan Leaf. Den är väldigt lättkörd och smidig, men en sak är riktigt klumpig och irriterande: laddkabeln. Det är en sex meter lång, tjock sladd som är omöjlig att linda ihop och stuva undan på något enkelt sätt.

Jag är inte ensam om att undra varför laddkablarna måste vara så klantiga. Det har även läsaren Gunnar Mattson gjort.

”Varför inte en mjuk silikonkabel som man kan hitta bakom en lucka i bilens skärm. Som rullar in sig själv, typ dammsugarsladd”, föreslår han.

Jag lät frågan gå vidare till Volvo, vars laddhybrid har en lika svårhanterlig kabel som alla andra. Svaret kom snabbt från produktchefen Klas Alm.

”Vi vet hur grov kabel vi behöver för att transportera laddströmmen med 16Ampere. Vi har också en laddvalsbox på kabeln där laddeffekten ställs in och aktiveras. Om vi skulle göra en ”sladdvinda” så behöver den en diameter på minst en halvmeter och den lär dessvärre inte få plats i bilen någonstans”.

Volvo jobbar för övrigt med att utveckla ett system där bilen laddas via induktion och då behövs ingen sladd alls. Men det lär dröja. Till dess bättre teknik kommer får elbilsägarna fortsätta svära över smutsiga, svårlindade laddkablar.

Nu är våra kära Stockholmspolitiker igång och oroar sig för vår hälsa igen. Det är för många partiklar i luften. Trots den tuffa vintern med snö och is är det dubbdäckens fel.

Det gäller att skynda sig att peka ut boven eftersom dubbdäcken måste av bilen 15 april – om det inte råder vinterväglag. Ett utvidgat förbud mot dubbdäck har diskuterats.  Men avgifter är naturligtvis bättre. Då får man ju in mer pengar också.

Vad vi däremot får svälja ner, eller snarare andas in, är partiklarna i tunnelbanan. Där har man för många år sedan konstaterat mycket höga nivåer av partiklar.  På vissa platser och tider är nivåerna till och med betydligt högre än på de utpekade farliga gatorna.

Fotograf Lennart Nilsson, ni vet han som visat barn i mammas mage, och ett forskargrupp från Karolinska skrev i DN för åtta år sedan att tunnelbanepartiklarna är mycket mer potenta att skada cellernas DNA än annan förorenad luft.

På senare år har det blivit ganska tyst om partiklarna i tunnelbanan. Den allmänna uppfattningen tycks vara att mer forskning behövs. Tunnelbanepartiklarna är av annan sammansättning och innehåller mer metall och bromsdamm.

Det kanske är dags att klargöra vilket som är värst – partiklarna som tiotusentals stockholmare utsätts för i tunnelbanan eller tillskottet av partiklar på gatorna från dubbdäck - och hur man ska komma tillrätta med problemen?

Vi kanske kan förbjuda stålhjul på tunnelbanevagnarna? Eller förbjuda bromsband? Eller lägga avgifter på stålhjul och bromsband?

Vår familj har det inte lätt, min 80-årige far utpekades för några år sedan som terrorist och själv blev jag i måndags, efter en tjänsteresa tur och retur till Köpenhamn, misstänkt som knarkkurir.

Här klev jag av planet och möttes av tullpolis med schäferhund som markerade min vänstra jackficka. Jag togs åt sidan och halva Arlanda stod och glodde. Pinsamt är bara förnamnet.

I fickan fanns två fingervantar, en ask Läkerol (smak Cactus), några ihopknölade kvitton, en servett, ett 20-pence-mynt och ett par ekollon.

Det är lätt att glömma bort vad som samlas i fickorna, ekollonen exempelvis - varför fanns dom där? Jag erinrade mig plötsligt att jag stoppat på mig dom när jag besökte min systers grav för flera månader sedan. De var vackra och hade fallit ner på gravstenen. Och sedan har de legat där i min ficka, bortglömda.

Polisen sa något om jag kunde ha något som var kontaminerat, men fann inget misstänkt, varpå jag släpptes.

Frågorna som kommer över mig är om man kan lita på knarkhundar eller vad det var med jackan som väckte hundens intresse? Ekollonen? Jag googlade på ”ekollon + kontaminerat” och hamnade slutligen på en sida om giftiga växters ABC. Här visar det sig att ekollon, framför allt för hästar, kan vara extremt giftiga om tanninsyra frigörs. Kanske var det så att ekollonen i kombination med det kontaminerade vattnet som används på kyrkogårdar utlöste någon slags process?

En fråga för en biolog. Någon?

Apropå min far så åkte han dit på sin första utlandsresa. Jag hade inte koll på vad han hade packat ned i handbagaget, men tydligen hade han fått med sig sin gamla kökskniv som han använde för att peta naglarna med på sina stora valkiga arbetarhänder.

Pappa släpptes och kniven fick han till och med behålla. Den kom senare fram i en separat liten konditorilåda på bagagebandet i Salzburg.

I mitt jobb ingår många flygresor och att parkera på Arlandas vanliga p-platser är dyrt.

Ett av de största glädjeämnena med att köra Opel Ampera har därför varit den fria elbilsparkeringen utanför terminal 5 på Arlanda. Nu verkar det emellertid som om sötebrödsdagarna är över.

Inte så att Arlanda börjat ta betalt. Nej, problemet är att elbilsförsäljningen verkar tagit ett rejält skutt i och med att Volvo fått igång leveranserna av sin V60 Plugg-In Hybrid. P-platserna som tidigare allt som oftast stod tomma är nu plötsligt nedlusade av silverblå Volvobilar och just igår var faktiskt alla platser upptagna.

Förutom Volvobilar står här ofta också en och annan Toyota Prius plug-in, Opel Ampera eller Nissan Leaf på elbilsparkeringen. Just igår hade man besök av två främmande fåglar, den exklusiva amerikanska plugg-in hybriden Fisker Karma samt en gammal smutsig fossilt driven Peugeot med ett knippe felparkeringskvitton under vindrutetorkaren… Swedavia – hämta bärgningsbilen!