Jag har just hämtat bilar till nästa års första stora test och det kommer att bli ett ovanligt ångestfyllt jobb. Jag ska testa tre elbilar och jag behöver inte ens sitta i dem för att känna av den otrevliga sinnesstämning som kallas räckviddsångest. Det räcker med att jag planerar en åktur för att ängslan ska börja mala. Kan jag komma ända fram? Finns det ström nog i batteriet för att jag ska mig hem igen? Och om det blir kärvt – finns det någonstans jag kan ladda?
Jag hämtade den första elbilen, en VW Up, hos generalagenten i Södertälje och körde den till Stockholm. När jag startade hade jag batteriladdning för 128 kilometer. Det kändes ju betryggande för den 35 kilometer långa sträckan. Men efter 26 kilometer på motorvägen hade batteriet tömts till hälften och då började jag bli nervös. Jag vet ju hur det kan se ut på Essingeleden på eftermiddagarna – som en lång p-plats. Skulle jag ha ström nog om trafiken körde ihop sig?
Vad gör man om strömmen riskerar att ta slut i rusningstrafiken? Det är ju inte precis tättsått med snabbladdstationer utmed Stockholms trafikleder. Oron gnagde värre för varje kilometer som försvann på räckviddsmätaren.
Innan jag kom ned i redaktionsgaraget hade jag väl sneglat på den olycksaliga mätaren 75 gånger.
Jag satte bilen på laddning bredvid vår Opel Ampera. Strax gick proppen. Två elbilar blev för mycket. Nu har jag kartlagt varenda stickkontakt i vårt stora garage så jag kan ha reservladdplatser.
Det ska bli intressant att ta itu med Up:en och konkurrenterna BMW i3 och Nissan Leaf. Eldrift hör till framtiden och det finns många fördelar med elbilar. Men jag föredrar nog i alla fall att ha en tryggt surrande motor framför fötterna och en välfylld bränsletank baktill.