Nu är det bara ett par dagar kvar till årets värsta trafikhelg då alla ska iväg till sommarstugor och festplatser och fira midsommar. Tyvärr lär inte alla få en rolig helg. De senaste åren har i genomsnitt åtta människor dödats och hundratals skadats i midsommartrafiken. Bli inte en av dem!

Otur kan alla ha, men man kan försöka göra vad man kan för att slippa bli ett streck i statistiken. Det viktigaste är att inte stressa. Var inställd på att det är massor av bilar ute och räkna med mycket längre restid än normalt. Fall in i lunken och gör inga snäva omkörningar eller filbyten. Titta så långt fram som möjligt, då blir du förberedd på plötsliga inbromsningar.

Jag förutsätter att du har bra däck med rätt lufttryck, att alla sitter bältade och att ni håller sams i bilen. Ladda upp ett lager bra musik eller någon spännande talbok. Sätt en DVD-spelare framför ungarna. En glasspaus är en bra stämningshöjare.

Och du låter väl bilen stå dagen efter festen?

Om du låter bli att hetsa upp dig i trafiken har du alla chanser att få en glad midsommar.

30 miljoner tillverkade sedan starten 1974. I snitt 2 000 sålda varje dag i 39 år.

Det är facit hittills för Volkswagen Golf - VW:s mest framgångsrika modell genom tiderna. Jubileet hölls alldeles nyligen och av en slump råkar jag just nu vara i tillfällig besittning av långteststallets knallröda Golf 1.6 TDI.

Har i dagarna avverkat en 100-milatripp med bilen och jag måste säga att det inte är särskilt svårt att förstå modellens populäritet. Den har det mesta man kan begära av en vettig vardagsbil i kompaktklassen, såväl när det gäller köregenskaper och åkkomfort som kvalitetskänsla och praktisk användbarhet.

Egentligen är det inget konstigt med det. VW:s bilutvecklare har haft sju generationer Golfar att fila på och varje ny upplaga har varit bättre än sin föregångare på i stort sett alla punkter.

Fast en viktig detalj verkar ha glömts bort genom åren – och det är däcksbullret. Både Golf V och VI var obehagligt elaka mot öronen på skrovlig svensk asfalt. Riktiga bullerlådor, faktiskt.

I det avseendet är den nya modellen ett jättelyft. Uppenbarligen har VW bestämt sig för att ge Golf en anständig ljudkomfort även när den körs på lite grövre underlag - och det med lyckat resultat. Därmed har en redan bra bil blivit ännu bättre.

Vad som däremot är lite trist med den nya Golfen är att den knappast går att skilja från sin föregångare. Designförändringarna är minst sagt försiktiga (läs: fega!) och det krävs ett vaket öga för att snabbt se skillnaden mellan "sexan" och "sjuan".

Denna ovilja till nya stilgrepp verkar för övrigt vara gemensam för större delen av VW-gruppen. Även Audi och Skoda är ytterst måttfulla när det gäller att förändra sina modeller utseendemässigt.

Men det finns ett undantag inom koncernen och det är spanska Seat. Där verkar designteamen ha friare händer. Fast å andra sidan är det knappast Seat som rosar marknaden inom VW-koncernen.

Så trots allt är det kanske klokast att inte ändra för mycket på ett vinnande lag...

Avbokningar i samband med helger kan ställa till det, exempelvis för den kund som fick en faktura på 1 425 kronor, fördelat på 400 kronor för själva avbokningen och resten av beloppet för kostnader i samband med returer av reservdelar.

Här hade kunden som jag pratat med beställt tid för felsökning och eventuellt kopplingsbyte på fredagen och fått besked om att bilen kunde tas emot redan måndag morgon. Orderbekräftelsen, med enbart angivet "kopplingsbyte", tog kunden del av sent på fredagseftermiddagen och under lördagen bestämde sig kunden för att avboka då kopplingen kändes ok under en provkörning. Trots flera mejl och telefonsamtal både under lördagen och söndagen ansåg sig inte verkstaden ha fått in avbokningen i tid, enligt deras tillämpade regler – därav fakturan.

Jag kontaktade Sveriges Fordonsverkstäders Förening om denna hantering var vanlig och riktig och fick då besked att om en avbokning ska godkännas ska den senast ha kommit in dagen före inlämningstillfället, oavsett helgdag.

Kunden har betalat fakturan, men skickat ärendet vidare till ARN.

Min personliga uppfattning är att en verkstad tydligt måste visa vilka avbokningsregler som gäller och att kunden blir informerad om det. Här måste rutinerna skärpas.

Hagfors flygplats är verkligen en toppenplats att köra våra tester på, visserligen 35 mil från redaktionen. Men bilarna ska ju köras i vanlig trafik också. Det blir ett bra sätt att få bränsleförbrukning i blandad körning.

När testgänget kom upp i dag hade start- och landningsbana renoverats efter vinterns ständiga körande med stålborste för att få bort snö och is. Ytan får då ett nytt lager med svart tjära, eller vad det nu är, som lägger sig mellan stenarna i asfalten. Därefter ett tunn lager med fin sand.

Banan ser verkligen ut som ny. Enda nackdelen är att våra markeringar för undanmanövertestets koner också försvinner.

Så det blev Stig Gustafssons och Viktor Ydenius uppgift att mäta upp den och måla nya markeringar i asfalten, medan jag började mäta prestanda, omkörningsacceleration och bromsförmåga.

Stig och Viktor gjorde ett bra jobb. Så nu är det laddat för test mellan koner så fort förmiddagsplanet dragit iväg mot Stockholm.

För några dagar sedan var jag på besök i England och när man kommer dit känns trafiken knasig. Folk kör med ratten på fel sida och lyckas på något vis växla med vänster hand. Dessutom måste de titta åt fel håll i alla korsningar och rondeller. Jag körde en liten stump med en ganska nervös tekniker i sätet bredvid och när jag åkt ett tag började det kännas rätt naturligt.

Jag är nämligen så gammal, att jag tog körkort när vi hade vänstertrafik – fast i Sverige hade vi aldrig högerstyrda bilar. Med en vänsterstyrd bil på vänster sida blev varje omkörning livsfarlig när man måste styra ut i körbanan bredvid och kolla om vägen var klar. Ibland var den inte det. 1966 dog över 1 300 personer i trafiken.  Vi hade ju fri fart då. Jag lyckades trycka upp min Volvo PV i 160 km/tim ibland och det var lika spännande som att vara på tivoli.

Efter 3 september 1967 blev det säkrare att köra om, men då var det ju slut med den fria farten. Även om det gick sakta skedde många olyckor. Folk glömde sig och körde till vänster.

Det kallades "återfall i vänsterbeteende" och det var vad jag gjorde i England häromdagen.

Efter att i knappt fyra månader rattat omkring i en Volkswagen Up har jag nu tagit klivet upp till min ordinarie långtestbil, Mazda6. Det kändes från början nästan som att byta från årorna i en eka till att manövrera en atlantångare.

Steget från VW:s minsting till långteststallets väl tilltagna och lyxutrustade Mazda är rejält stort – och det gäller inte bara yttermåtten. Tre cylindrar/75 hk har bytts mot fyra cylindrar/192 hk och istället för den spartanska inredningen i lilla Up omges jag numera av väldoftande läder och allsköns modern informationsteknik.

Så även om jag gillade VW Up både högt och rent, så måste jag erkänna att det känns som en vinstlott att få fräsa omkring i Mazdan, åtminstone på de långa landsvägsetapper som utgör den största delen av min körning.

Men när bilen ska baxas på plats i redaktionsgaraget eller krånglas in i någon av storstadens trånga p-fickor – då längtar man tillbaka till

lilla Up...

Häromdagen var jag bara några billängder från det som kunde blivit min död. Jag hade precis bromsat in och stannat i den långa kö som uppstått på motorvägen utanför Örebro efter en svår olycka tidigare under dagen, där två bussar och en tankbil var inblandade.

Plötsligt small det som en explosion en bit bakom ryggen på mig. I backspegeln såg jag hur en Audi i ett moln av losslitna bildelar kastades åt ett håll och en Saab 9-3 åt ett annat. Någon sekund därefter kom en stor lastbil sakta glidande i vänsterfilen. Den girade in mot högerkanten och stannade en bit framför min bil. Sedan blev det alldeles tyst.

Jag insåg direkt att något mycket allvarligt hänt. Lastbilen hade med full kraft brakat in de två bilarna längst bak i kön och det var Audin som fick ta den värsta smällen. Den blev mer eller mindre krossad av den våldsamma påkörningen.

Det man undrar över är hur i hela fridens namn lastbilsföraren kunde missa att trafiken stod stilla? Utan att veta exakt vad som hände strax innan kraschen är det i mina ögon helt obegripligt. Vädret var perfekt och man såg köslutet på minst en kilometers håll.

Jag noterade reflexmässigt lastbilens registreringsnummer – om chauffören skulle få för sig att försöka smita iväg. Sedan tog jag några djupa andetag, hoppade ur min bil och började gå mot förödelsen efter den otäcka olyckan. Samtidigt försökte jag komma ihåg vad jag lärt mig under de första hjälpen-kurser jag för (alltför) länge sedan deltagit i och förberedde mig på att försöka göra en insats.

Men jag behövde aldrig ingripa fysiskt. Det fanns redan folk på plats som gav den svårt skadade Audiföraren hjärtmassage. Han hade ingen puls och när polisen lite senare kom till platsen ropades förtvivlat efter en hjärtstartare. Men någon sådan fanns inte i polisbilen. Det ingår tydligen inte i den ordinarie utrustningen, vilket kan tyckas lite märkligt.

De två personer som åkte i Saaben klarade sig betydligt bättre än mannen i Audin. De hade själva tagit sig ut ur bilen och satt på gräset intill den demolerade 9-3:an. Jag snackade lite med dem och de verkade med tanke på omständigheterna vara vid ganska god hälsa.

När ambulansen kommit på plats och allt börjat lugna ned sig startade jag på nytt färden mot Stockholm, men hann bara några kilometer innan det tog stopp igen. Det var fortfarande kö efter den bussolycka som inträffat nästan fyra timmar tidigare!

Varför leddes inte trafiken om redan från början, kan man undra. Då hade både dödsolyckan (Audiföraren avled av sina skador) och milslånga stillastående köer kunnat undvikas.

Slutligen: För er som undrar varför det inte finns några bilder från olyckan är det enkla svaret att jag inte tog några. Då skulle jag känt mig som en hyena...

Nu är det full fart på alla hus- och båtägare! Mycket ska fixas innan båten ska doppas och har man hus är det alltid något projekt som går igång på vårkanten.

Det innebär ofta att många kör med last på taket eller på en släpvagn. De flesta har bra koll, använder spännband och märker ut utskjutande last baktill med flagg eller vitröda plastband.

Men så har vi en del andra gökar som försöker köra gipsplattor på taket, binder fast brädor med snöre, lägger alldeles för tunga grejor på lastbågarna, eller inte binder fast lasten alls.

Bilisten på bilden här intill hade visserligen en släpvagn med lövkorg monterad. Men alla kvistar och grenar låg lösa. När vi kom i fatt vederbörande körde denne klokt nog långsamt. Men när han av det skälet blev omkörd av bilen framför oss ökade föraren med släpet hastigheten avsevärt (vilket inom parantes sagt många gör).

Och plötsligt började lasten på vagnen att få eget liv när fartvinden och virvlarna från dragbilen ökade med hastigheten. En större kvist eller om det var en hel mindre gran lade sig på tvären och såg ut att när som helst kunna ramla av.

Vi tog ut avståndet till den här bilen och lasten rejält men som tur var svängde föraren strax efteråt av på en mindre väg och vi hoppades att när hastigheten sänktes igen så skulle lasten ligga kvar.

Det är heller inte helt ovanligt att skräpsäckar och just skivor av olika slag hamnar i vägkanten eller på vägen, antagligen när ansvarig transportör varit på väg till återvinningscentralen.

Spänn för hundra gubbar fast pinalerna på taket eller släpvagnen med rejäla spännband! Det är ingen dyr investering. Och det kan bli allvarliga konsekvenser när last lossar under körning. Chauffören är ansvarig och det finns inget försvar för slarvet.

Det är bra att det byggs nya trafiksäkra vägar, men ibland uppfylls inte huvudsyftet.

Bilade på två nya motorvägar förra veckan inom loppet av ett par dagar, E 45:an mellan Trollhättan och Göteborg och E 75:an mellan Bratislava och Zilina. Båda vägarna har i första hand byggts för att säkra jobben.

I Sverige vet vi hur det gick. Trots regeringens räddningsplan och påskyndande av motorvägsbygget efter påtryckningar från GM gick inte Saab att rädda. I vintras öppnades den nya motorvägen som tillsammans med järnvägen kostat 13,6 miljarder kronor att färdigställa.

I Slovakien ställde sydkoreanska Kia krav på bättre infrastruktur för att kunna etablera en bilfabrik i Zilina. Resultatet ser vi idag, Kiafabriken har 3 900 anställda och spottar ut en ny bil varannan minut.

Det märks också på motorvägen. Det är visserligen få privatbilar som rullar på sträckan Bratislava-Zilina – möjligtvis beror det på vägavgift – men i gengäld körs transportlastbilarna i skytteltrafik lastade med Cee'd och Sportage för export ut i Europa.

Så borde också trafiken ha varit på den svenska västkusten – men så blev det inte. Men Trollhätteborna kan i alla fall glädja sig åt en trafiksäkrare väg ned till Göteborg, om det nu kan vara till någon tröst.

Så här års brukar det bli ganska tomt på redaktionen. Vanligen åker alla vi fem som kör långtestbilarna iväg på en så kallad semestertest. I år höll vi till på Lunda flygfält i Uppland.

Testen går ut på att kolla hur bra bilarna uppför sig med full last. Vi stuvade väskor, provåkte i baksäten och gjorde en del körprov, bland annat en fingerad undanmanöver med fullastade bilar, inklusive takbox.

För att få boxen på taket behövs förstås lastbågar och såna är minsann inte billiga. Under 2 000 kronor kom vi bara hos Volkswagen som erbjöd Thulebågar för 1 400 kronor. Vi kunde förstås ha köpt VW-originalbågar, men dessa skulle kosta över 2 000 kronor mer (!) så valet var lätt.

Det gamla kloka ordspråket "Snålheten bedrar visheten" låg nära till hands när vi packade upp Thulekartongerna. Bågarna levererades i en byggsats som aldrig skulle ha godkänts av IKEA. Massor med pryttlar, plattor och vinklade plåtbitar som skulle fogas samman enligt en obegriplig beskrivning. Jag kastade en blick på röran och insåg omedelbart min begränsning som takbågsbyggare.

Erik Rönnblom som är redaktionens bäste tekniker tog sig an jobbet och han fick använda all sin klurighet och en hel del tålamod. När bågarna till slut började bli klara för att passas in på Golftaket hade solen börjat sjunka. Då upptäckte vi att fästena riskerade att skava sönder lacken. Vi packade ned Thules byggsats i kartongerna igen.

Golf är en säker bil som det nog inte varit några problem att köra med takbox i en undanmanöver. Men det hade förstås varit bra att få testa det.

Tre cylindrar, två dörrar och minimalt med lastutrymme. Så kan lilla VW Up beskrivas i korta ordalag. Det låter inte särskilt imponerande, eller hur? Men imponerar är just vad den lilla folkan gör.

Up är i mina ögon den utan tvekan bästa mikrobilen just nu. Jag har levt med den i nästan fyra månader och blivit smått förälskad. Mini-VW:n klarar betydligt mer än man tror och det som överraskar mest är att den fungerar så pass bra även på landsvägsetapper. Det brukar inte vara fallet med små, enkla budgetbilar som bara mäter 3,5 meter mellan kofångarna.

Up har helt enkelt tagit mikrobilskomforten till en ny nivå och det är skickligt jobbat av koncernens utvecklingsteam. Omdömet gäller förstås även VW:ns syskonbilar Skoda Citigo och Seat Mii, som i allt väsentligt är identiska med Up.

För den som undrar varför jag rattat den lilla folkan så länge är förklaringen att jag varit sjukskriven under ett antal månader. I det läget fanns en överhängande risk att min ordinarie långtestbil skulle stå och samla damm under lång tid. För att undvika att så skedde överläts den bilen på körvilliga redaktionskollegor, eftersom en deltagare i Vi Bilägares långteststall helst alltid ska vara på rull. Annars hinner bilen inte avverka alla de tusentals mil den måste under året.

Som tur var fanns VW Up från fjolårets långteststall kvar i garaget och den fick jag disponera under sjukdomsperioden. Och det var som sagt inte alls så dumt...

Det lät så trevligt när kollegorna på Klassiker berättade om "Frukostklubben", ett bilevent man ska hålla på Riddarholmen i Stockholm nu på söndag morgon. Mellan klockan 6-8 drar man ihop ett gäng glada entusiaster för en kopp kaffe och en stunds däckssparkande i den arla morgonstunden.

När dom frågade om inte jag kunde komma förbi med Rödluvan tackade jag omedelbart ja! Men vår VW 1500 S var inte riktigt presentabel att visas upp i sådana sammanhang då hon var rejält neddammad efter sina senaste äventyr.

Jag tog henne därför för att åka till macken och inhandla lite tvättmaterial. Redan på väg dit började ett olycksbådande ljud göra sig gällande. Varje gång jag trampade kopplingen i botten lät det "we-we-we-we-we-we-we". I takt med att köerna tätnade blev ljudet allt intensivare och det var med hjärtat i halsgropen jag till sist rullade ned i Vi Bilägares garage. Bilkörning kan vara spännande på så många olika sätt...

Nu har jag konsulterat med Jon Remmers, husmekaniker och VW-guru på Klassiker och han säger att kopplingen/urtrampningslagret mycket väl kan hålla över söndagen men att han inte ger några garantier.

- Det är som att spela på Bingolotto.

Nåväl, jag tänker ta mina chanser i lyckohjulet och åka dit! Kom förbi vetja så får du se om jag lyckades.

Läs mer om bilträffen här: http://www.klassiker.nu/frukostklubben

Vi Bilägares däcktestteam gör just i dagarna de avslutande testmomenten på våt väg. Testerna av vinterdäck körs på Nokians testbana utanför Tammerfors i Finland.

I går bromsade chefredaktör Niklas Carle alla däck i väta. Det blev drygt hundratalet inbromsningar och lika många varv på rundbanan för att kyla bromsarna på testbilen, Volvo V40 T5. Frågan är om vi inte bytt däck på den fler gånger på en dag än vad som kommer att ske under resten av bilens livstid!

Bromsförmågan på våt asfalt är en viktig egenskap på såväl sommar- som vinterdäck. Och här kan vi se vissa viktiga skillnader.

Stabilitet och grepp i väta är något som har förbättrats avsevärt hos de flesta premiumdäck.

Men vinterdäck kommer förstås aldrig i närheten av vanliga sommardäck i de fallet. De är för mjuka även om bättre avvägda kompromisser och ny teknik inneburit förbättringar! Men du har väl bytt till sommardäck för flera veckor sedan?

Det kommer ofta inbjudningar till redaktionen. Många företag vill att vi ska komma och titta på nya saker som är mer eller mindre intressanta att skriva om. En hel del av inbjudningarna tackar vi nej till. Tiden räcker inte och det som ska visas är ofta heller inte så intressant för våra läsare.

Men nu ligger en ovanligt lockande inbjudan på mitt bord! I juni ska jag åka till Göteborg. Inget spännande resmål jämfört med Nice, Biarritz och andra platser som jag nyligen besökt, men det jag ska få uppleva kommer säkert att göra mig häpen.

Volvo ska demonstrera sin senaste säkerhetsteknik. Jag kommer att få köra en bil som kan prata med en annan bil och jag får också åka med och vara passiv förare i en bil som följer efter en annan och styr sig själv, även på kurvig väg. Systemet "Animal detection" har varit på gång länge, men nu ska Volvo visa att bilarna kan upptäcka och bromsa för djur. Dessutom utlovas demonstrationer av säkerhetsteknik som ännu så länge är hemlig. Det lär bli en späckad dag.

Med sina nya system kommer Volvo att befästa sin ställning som världens säkraste bilmärke. Hoppas bara att de kinesiska ägarna begriper vilken oersättlig kunskap som finns hos teknikerna i Göteborg.

Det här blogginlägget är min första lilla journalistiska arbetsinsats på mycket, mycket länge. I över tre månader - ända sedan 10 februari - har jag varit sjukskriven för en rad mer eller mindre allvarliga krämpor.

Värsta åkomman var cancer i tjocktarmen, som krävde ett ganska omfattande kirurgiskt ingrepp. Operationen gick i stort sett bra, men precis när jag för ungefär en månad sedan började återhämta mig från snitten i magen slog nästa elände till med full kraft. Plötslig en dag föll jag mer eller mindre föll ihop och hela världen snurrande som den värsta tivolikarusell.

Stroke, var den omedelbara reaktionen från omgivningen som snabbt larmade ambulans. Efter fem dagar på sjukhuset och två omgångar hjärnröntgen konstaterades att det varken var hjärnblödning eller blodpropp som orsakat mina problem. Istället hade jag drabbats av en inflammation på örats balansnerv.

Den gjorde att jag vinglade omkring som den värsta fylltratt i ett antal veckor och någon bilkörning var förstås inte att tänka på. Även på kortare promenader fick jag från början använda rollator för att inte dratta ikull. Sedan blev det käpp ett tag, innan jag för någon vecka sedan började kunna ta mig fram utan hjälpmedel.

Men nu är de värsta symptomen borta och jag kan äntligen köra bil igen. Och det bästa av allt; jag kan börja jobba igen.

Det känns HÄRLIGT!!!

Renaults lilla eldrivna fyrhjuling Twizy börjar nu säljas i Sverige och jag fick en provtur häromdagen. Från 69 000 kronor kan man åka elektriskt i 5-8 mil i hastigheter upp till 80 km/tim.

Man kan ha många synpunkter på den här typen av fordon men jag har främst en – varför låter den så illa? Jag menar att en av de stora fördelarna med eldrift är att framfarten sker under tystnad. Lilla Twizys elmotor ylar som en blandning av en radiostyrd leksaksbil och spårvagn!

Måhända drunknar motorljudet i det omgivande trafikbruset i storstadstrafiken men den som tänkt sig njuta av fågelsång och vindens sus i träden gör det bättre på en elcykel. Eller varför inte i en Opel Ampera med nedvevade rutor?

Det är överraskande, ja nästan komiskt, hur vissa vägskyltar plötsligt kan dyka upp där man minst anar det, exempelvis ute i bushen. Det kanske är fel att prata om bushen i en av Stockholms nordvästra förorter, men bland ris och buskar på en genomfartsväg i Rissne får jag plötsligt en väganvisning på Oslo. Det är inte precis vad man förväntar sig, men ändå är det förstås riktigt i sak.

Jag vet inte vad Transportstyrelsen har för policy när det gäller väganvisnignar och fjärrorter. Ibland känns det ologiskt, exempelvis när man passerar Västerås och det redan där skyltas för Sälen på riksväg 66. Sveriges Route 66 slutar i Ludvika, och efter det krävs det två vägnummerbyten innan man är på Sälenvägen. Men det är klart, för vinterturismens skull kanske det är en poäng att ha Sälen-skyltning redan i Västerås?

Det var ett tag sedan jag kollade in skyltningen vid västra utfarten i Karlstad, men förr – kanske också nu? (rätta mig om jag har fel) - stod det Stöllet på väganvisningen för att åka norrut. Stöllet i all ära, de har både folkhögskola och bra rastställe, men i övrigt är Stöllet för oss trafikanter i praktiken bara en vägkorsning där E45:an och 62:an möts. Malung, eller annan mer välkänd fjärrort, hade känts mer upplysande.

Elefanten stryker huven med snabeln, den sniffar i bagageutrymmet och man kan nästan höra hur den brister ut i ett tjut på bilden från förarplatsen.

Varför? Ja, det kan man fråga sig. Förklaringen är i alla fall att Mini ska börja tillverka modellen Countryman i Indien och att någon kläckte idén att presentera etableringen med hjälp av världens största landdjur på pressbilderna.

Kanske för att Mini blivit nästan lika stor och klumpig som en...

Det är på många vis en härlig tid vi har, eller snart har, när våren och försommaren kommer igång på allvar.

Men vi har också ett vanligt återkommande fenomen som ställer till det. Vägarna är hårt slitna efter vinterns saltande, sandande och körning med dubbdäck. Asfalten är grov och orsakar en betydligt högre bullernivå.

När man dessutom byter från friktion till sommardäck, så blir ju bullret snarare värre. Friktionsdäck brukar ligga 2-4 DbA lägre än sommardäck och dessutom med en annan vänligare frekvens.

Det här brukar resultera i många samtal där läsarna frågar efter däck som bullrar mindre. Men det är alltså inte där problemet ligger – i vart fall inte till största delen. Utan det är den grova asfalten.

Prova att flytta bilen ett par decimeter åt sidan (fast håll er inom körfältet) från det slitna spåret där alla kört och placera hjulen på den lite högre delen av vägbanan i stället. Det kan skilja upp till 5 dbA.

Tyvärr kan man inte göra så mycket åt det här. Byta däck ger sällan någon avsevärd förbättring om de inte har ett ogynnsamt slitage. Och man kan inte ägna sig åt att vingla hur som helst för att undvika vägens dalar.

Nästan alla bilar har problem att klara den grova asfalten. Men somliga är sämre och har man köpt en sådan bil är det lögn att få ner bullret. Då är det nästan läge för öronproppar när man kör långt.

Miljöpartiet är ju emot att Stockholm får en förbifart som får trafiken att flyta. (Jag har aldrig begripit varför ett parti som värnar om miljön förespråkar att tusen sinom tusen bilar ska stå på tomgång i köer och ryka ned stan morgon och kväll.)

Nu har partiet låtit Riksdagens utredningstjänst räkna på vad de 21 kilometrarna egentligen kommer att kosta. Är någon förvånad över att de kalkyler som tidigare presenterats varit för låga? 28 miljarder har nu växt till 45. Det verkar som om yrkesgruppen projekterare skolkat friskt under mattelektionerna i skolan, för det är inte första gången de räknar fel på några tusen miljoner. Vi behöver inte minnas längre tillbaka än till skrytbygget Friends Arena i Solna.

Men det får bli hur dyrt som helst – förbifarten måste byggas. Det begriper kanske inte de som har råd att bo så de kan cykla genom stan, men däremot alla som dagligen sitter i de stillastående köerna på Essingeleden. Vägen byggdes på 60-talet och dimensionerades för 80 000 fordon per dygn. I dag trängs med än dubbelt så många bilar på leden och trafiken ökar ständigt.

En förbifart kan inte bli annat än lönsam för hela samhället. Många människor sitter varje år av veckor på Essingeleden istället för att göra något som både de, deras närmaste och samhället skulle må bättre av. Jag tillhör dem och jag är sannerligen inte på topp när jag kommer till jobbet efter att ha konfronterats med alla buffliga medtrafikanter i morgonrusningen.