Jag har valt ut 19 skattefria bilar som läskar på det nya året, bilar som jag mött och nött under åren. Vilken av åttioniorna är din favorit? Eller finns det någon annan 30-åring du hellre skulle dejta på nyårsafton?
Trevlig helg, alla läsare!
Alfa S.Z.
Började sitt liv som en vanlig Alfa Romeo 75 innan italiensk formgivningskonst på högvarv slog till. Det går inte att se (eller köra!) en S.Z. utan att tänka på den geniala rubriken i engelska magasinet Car: Nice legs, shame about the face.
Aston Martin Virage
Här fick baklamporna från Volkswagen Scirocco ett ansikte och strålkastarna från Audi 200 ett nytt nylle. Allting däremellan var en säregen blandning av engelsk traditionalism och högtidsklädd supermodell med lätt vacklande gång.
BMW 850i
Bayerns stora och teknikfyllda coupé började inte byggas förrän 1990 men visades på Frankfurtsalongen 1989 så den får vara med här. En komplex personlighet med betoning på lyx snarare än sport och med en förarmiljö som i sin BMW-ighet aldrig slutar att trollbinda.
Citroën XM
Den enda testbil jag eldat upp mitt under pågående värv, inte i ilska men som följd av en brusten bränsleslang. Den sista riktigt intressanta stora Citroënmodellen, med en bakruta innanför bakrutan. Bara en sådan sak är ett av tusen skäl till att försöka hitta en fin XM i dag!
Daihatsu Applause
Varje gång jag öppnar bakluckan på en Skoda Superb skänker jag den arma Applåden en varm tanke, inte för att den var först med halvkombilucka på en sedankaross men för att den udda japanaren var rätt kul och pigg under sin i övrigt helt menlösa plåtkostym.
Ferrari 348
Åren efter debuten var rätt hårda mot denna ytterst lyckade transformering av Testarossas stildrag till mer överkomligt format. Förståsigpåare gnällde över lynniga vägegenskaper, jag gillade treförtiåttan högt och rent direkt, mer än efterföljaren F355 rentav.
Ford Fiesta III
Tredje generationens Ford Fiesta var en riktig, en riktig… Ford Fiesta! Skarpa linjer, pigga köregenskaper och lagom svampiga stolar att sitta i, det kommer jag tydligt ihåg. Jo, den kom i en femdörrarsversion också, det hade inte funnits för Fiesta förr. Tjoho! Fem dörrar!
Ginetta G32
Jag och en god kollega stiftade bekantskap med denna mini-Fiero på fabrikens hemmaplan i England 1989. G32 var störtfrän, jag trodde på succé för det typiska entusiastmärket men nyligen läste jag att det bara byggdes ca 115 stycken. Svåranskaffad, men mödan värd!
Infiniti Q45
Den japanska lyxbilsutmaningens lite mer okända syrra. Nissans statusmärke debuterade med särdeles slank kaross, grillöst ansikte och teflonmjuk V8 under huven. Blev inte alls lika känd som Toyotas satsning på Lexus, men som studieobjekt är Q45 väl så intressant.
Land Rover Discovery
Tidigare nämnde kollega och jag hann vid det där besöket i England också med att köra ur-Discovery, då ny och i tredörrarsversion. Bilen var väl okej, om jag minns rätt, men den hade en tankmätare som rörde sig nedåt onaturligt snabbt så fort vi lämnat stallbacken.
Lotus Elan
Tro’t eller ej, nämnde kollega och jag hann också med att ratta den framhjulsdrivna Elan, från ett Lotus som just den dagen ägdes av General Motors. GM hade inte lyckats förstöra så mycket som befarat, köregenskaperna var kalas men rattspakarna kom från Opel Vectra.
Lexus LS 400
Tillsammans med Mazda MX-5 antagligen 1980-talets mest omskrivna japanska bil. Jag körde Lexus i Tyskland första gången och den ”levererade” (som det heter numera) på precis alla områden. En bättre tysk lyxbil än vad das Vaterland självt kunde prestera. Jag vill ha en.
Mercedes SL R129
Det fanns en tid när företaget med stjärnan kunde ta i så att konkurrenterna blott förmådde sucka av otillräcklighet. R129 var en matematisk formel konstruerad av ingenjörens uppfinnarlust, designerns konsekvens, bokhållarens perfektionism och atomförvarets motståndskraft. En riktig Mercedes-Benz, kanske den sista.
Nissan 200 SX
De pyjamasklädda stolarnas bil var för rolig för sitt eget bästa. I händerna på horder av ungdomar matade turbofyran på 169 kusar på bakhjulen allt vad det höll och med ett bröl ur sitt för stora eftermarknadsavgasrör försvann denna japanpuff lika fort som den kom.
Opel Calibra
Typiskt märkesslug transformering av välkammad vardagsvagn till snudd på drömbilsposter för tonårsväggen. Calibra var snygg som synden, klöv vinden som en pil och blev publikens val i Frankfurt 1989. Synd bara att bilen inte var lika kul att ratta som att titta på.
Peugeot 605
Det timida märket hade några år tidigare chockerat världen med den urspänstiga 205, en Pega som var kul att ratta! Nu gjorde man om det franska reptricket med 605, en modell som egentligen var alldeles för vig och alert för sin stora kropp. Alldeles väck i dag – eller?
Porsche 964
Den var inte den sista luftkylda nioelvan och inte den första vattenkylda men bra nära i båda fallen. Den var i alla fall först med fyrhjulsdrivning och gällde länge för att vara ”budgetalternativ” för den som fått den svårutplånliga Häck 911-smittan. Det var då det.
Subaru Legacy
Vafalls? En Subaru som såg alldeles normal ut? Jo, Legacy hade ingenting av tidigare modellers knepiga formgivning över sig utan var slank, sober och snygg. Men de ramlösa rutorna och den hummande boxermotorn övergavs förstås inte. Hitta en fin – om du kan!
Volvo 460
Eftersom vi förstås måste ha med en svensk bil i denna exposé över attraktiva trettioåringar kan det väl passa med en alldeles normal Volvo 460 som ju debuterade just 1989, med framhjulsdrift, baklucka och allt. Jaså, inte?