Orkar du med lite nördläsning om vad som kan utspela sig oss bilspanare emellan? Testlaget är i full gång med att nagelfara fem bilar i en allt hetare klass, så kallade crossovermodeller i kompakt format. Fyra av bilarna är helt nya – Audi Q2, Kia Niro, Peugeot 3008 och Seat Ateca – medan Opel Mokka X är en ansiktslyftning.
På bilden har vi gjort ett kort stopp vid Fläckebo kyrka i djupaste Västmanland, en verkligt vacker plats med välbevarade kyrkstallar där gamla tiders hästkrafter kunde pusta ut medan husbonde och husfru var inne och fick sig Herrens ord till livs.
Den här trakten är alldeles full av roliga och för bilarna avslöjande vägar. Hur hela testet avlöper kommer du att kunna läsa om i Vi Bilägare nummer 1 2017, jag kan lova att det blir jämnt skägg om topplaceringarna!
Testperioden fick ett högst oväntat sidotema för oss obotliga bildårar. En av de tidiga testdagarna gällde fotografering i trakten av Arlanda. Efter några timmar i vår skicklige fotograf Simon Hamelius våld begav sig fotograf och testlag till en lunchrestaurang alldeles utanför flygplatsen för att inta kalorier. Vid infarten till parkeringsplatsen ropade testförare Johan Ålander exalterat ”Vauxhall!” över walkie talkien. Det var väl bara jag som riktigt reagerade på det.
Vauxhall, tänker kanske en yngre publik, vad är det? I extrem korthet: Vauxhall är ett högst anrikt engelskt bilmärke som länge verkade parallellt med Opel som europeisk GM-medlem och som hade snarlika modeller som det tyska märket men länge nog med helt egen teknik och design, fram till 1980 ungefär. I dag är det bara små utseendedetaljer som skiljer Opel och Vauxhall och det engelska märket säljs nästan enbart på hemmamarknaden.
I Sverige var Vauxhallbilar vanliga från början av 1950-talet och ett par decennier framåt, modellnamn som Viva, Victor, Velox och Cresta var vardagsmat. I början av 1970-talet gick det segare och vid slutet av decenniet såldes kanske några hundra bilar per år, huvudsakligen Opel Kadett-kopian Vauxhall Chevette.
Men det fanns också en större och rätt sportig sedanmodell kallad Vauxhall VX 490. Det var just en sådan Johan hade siktat på parkeringen. En udda bil om någon! Modellnamnet Four Ninety och VX 4/90 hade funnits sedan 1960-talet, de allra sista åren ändrat till just VX 490. Det byggdes blott drygt 900 bilar under slutåren 1977-78 och en av dem stod nu här. Det kändes obegripligt, hur hade den överlevt? Hur många kom till Sverige?
VX 490 var ett slags föregångare till stora ”GTI-bilar” som Opel Omega 3000 och Volvo 740 Turbo från slutet av 1980-talet. Den var väl också en motsvarighet till 1970-talets Opel Commodore GS/E. Till skillnad från sin tyska kusin hade den dock inte bränsleinsprutning (även om sådan planerades) utan dubbla förgasare. Fyran på 2,3 liter presterade måttliga 116 hk. Svarta dekorlister, skotskrutig textilklädsel, läderratt, tuffa Rostylefälgar och – givetvis – vinyltak kompletterade bilden av fart och lyx. VX 490 hade dessutom femväxlad sportväxellåda från Getrag, enligt dåtida pressuppgifter ska den ha varit den samma som användes i BMW 2002 turbo från början av 1970-talet.
Jag tog några telefonbilder på den gulsvarta bilen och på den fortsatta resan efter lunchen surrade vi vidare om det märkliga fyndet.
Några dagar senare var vi ute med alla fem testbilar igen för att samla allmänna körintryck på olika underlag och för att mäta bränsleförbrukning, buller på grovt asfalterad landsväg och en del annat. Det var då vi hamnade i Fläckebo.
Från Fläckebo är det inte alltför långt till Ramnäs, en välkänd västmanländsk bruksort. För oss bilnördar är den också känd eftersom en av landets sista och på sin tid mest framgångsrika återförsäljare av Vauxhall låg där. Det finns dessutom fortfarande tydliga spår av verksamheten kvar, inte minst en stor och grann fasadskylt med Vauxhalls logotyp i form av en grip. Familjeföretaget Björkmans Bil AB var länge ett begrepp som var vida känt och Peter Björkman, son till grundaren, bedriver fortfarande verkstad i lokalerna.
Som av en händelse förlade jag alltså testrundan genom Ramnäs och när vi kommit dit hördes Johan över radion igen: ”En VX 490!”
Och, ta mig tusan, där stod en till! Två enhörningar på ett test! Det här var ett metallicbrunt exemplar som visserligen sett avgjort bättre dagar men som föreföll komplett. Peter Björkman tittade ut, visade oss runt och berättade om Vauxhalls storhetstider. Han avrundade med att berätta att det fanns en ytterligare VX 490 i företaget. Det var då jag nästan började tro på tomtar och troll.
Det här exemplaret, som befann sig på ett annat ställe och som vi tyvärr inte hann titta på, hade nämligen inte rullat ens 600 mil …