Bild
Nästa artikel
Biltestarbloggen

Laddad ångest

22 februari 2019
Att kunna sätta bilen på laddning när man har ärenden på stan ger en känsla av lugn. Extra grädde på moset är när man hittar en gratis snabbladdare, som den här från Mälarenergi.

Som elbilsförare har jag upptäckt en ny sorts vånda: Ladd-ångest. Inte räckviddsångest, alltså rädslan att bilen inte ska nå hela vägen fram och man blir stående längs vägkanten. Nej, ladd-ångest handlar om frustrationen som uppstår när jag måste parkera bilen utan möjlighet till laddning. Bara låta den stå där, utan att batteriet fylls på.

Jag kör för närvarande långteststallets Hyundai Kona Electric och märkte redan på vintertestet att våndan infann sig. När vi skulle äta lunch gick snabbladdaren i Ljungdalen inte igång (det visade sig senare att snabbladdaren fungerade, det var troligtvis igensnöad laddlucka på Konan som gjort att låsningsmekanismen för laddhandsken krånglade.)

Vi blev tvungna att lämna Konan utan laddning under den mer än en timme långa lunchen. Det kändes väldigt ineffektivt. Slöseri med vad som skulle kunna vara värdefull tid för att fylla batteriet. 

Jag har ingen laddbox installerad hemma och är därför beroende av publika laddplatser och långsamladdningen som finns tillgänglig på jobbet. På en arbetsdag kan jag få i cirka 10 mils räckvidd, vilket räcker för resan hem, men jag måste komplettera med publika laddningar utöver det.

Ljudlöst, precis som elbilar är kända för, har Konan smugit sig in och till viss del tagit över min vardag: jag väljer mataffär utifrån vilken som har en snabbladdare hyfsat nära (försöker tänka att det är gratis styrketräning att kånka kassar 200 meter). Vid turen till shoppingcentret på helgen eller om jag har ärenden i stan gäller det att pejla in laddpunkterna för att maximera effektiviteten. ”Vad bra, en typ 2 alldeles i närheten”, eller ”Jaha bara 230V. En fis i rymden, men det får väl duga”. Bara det sipprar in någon enstaka liten elektron när bilen står parkerad så stillas rastlösheten en smula.

Kanske skulle den här fixeringen vid att vara ständigt inkopplad inte hade funnits med laddbox hemma. Eller hur tänker ni ”sladdare” som kör elbilar och laddhybrider? Är det lätt att få dille på batteripåfyllning och blir det som en sport att alltid hitta laddplats när man gör vardagsärenden med bilen?