Den som påstår att en finess eller funktion är världens första gör klokt i att vara försiktig, särskilt i bilarnas värld. Det kan alltid finnas någon eller något som hunnit före.
Vissa vedertagna sanningar finns trots allt, åtminstone i uppslagsböckerna. Cadillac var först med startmotorn 1912. Ford Consul/Zephyr 1950 var först med MacPherson-framvagn i serieproduktion. Crosley, den amerikanska halvskalebilen för mindre ekonomiskt bemedlade, hade skivbromsar runt om redan 1949, långt före Jaguars racerbilar på Le Mans. Volkswagen var först med OBD, On Board Diagnostics, om än i väldigt enkel form, på 1968 års modeller.
Sedan har vi utsikten ovan. Den bredde ut sig framför mina ögon när jag var i Detroit och stiftade bekantskap med General Motors modellprogram över märkesgränserna 1988. En svärm bilar ur koncernens fabrikat skulle provköras och nu gällde det den nya generationens Buick Riviera.
Efter att Riviera hade varit en utrustningsnivå på vissa Buick under 1950-talet blev det en egen modell 1963. Sedan dess hade de alltid väckt uppmärksamhet genom sin eleganta och inte sällan radikala design.
Under 1986, knappt två år före mitt besök, hade en ny, kompakt Riviera-generation debuterat och nu skulle jag få äran att provköra bilen. Den vansläktades en smula och såg inte alls märkvärdig ut på utsidan – men insidan var desto häftigare.
Det började redan när jag tryckte på knappen under dörrhandtaget för att ta mig in. Plötsligt blixtrade det till på den helt mörka, stramt rektangulära instrumentpanelen och snart framträdde som genom ett trolleri Rivieras snygga, stiliserade logotyp ”R” i ett grönskimrande ljus, som om det vore en tv-skärm. På med tändningen och nu kom en formlig kaskad av samma gröna sken emot mig, ty det som tidigare varit alldeles svart var just tv-skärmar av ”katodstråletyp belagda med Mylar”, som pressmaterialet upplyste mig.
»Jag satt alltså vid bilvärldens första pekskärm, med nyllet grönlysande som efter ett
kryptonitanfall.«
En informationsattack jag aldrig sett maken till störtade emot mig – jag hade fått min första dos av The GCC, The Graphic Control Center.
Jag hade sett elektroniskt visad information i bilar tidigare, till exempel i 1978 års Årets Bil Chrysler Horizon. Den hade en diminutiv färddator med små, olyckliga digitalsiffror som sömnigt gav besked om förbrukning etc. Jag hade på bilder, ännu inte i verkligheten, studerat den futuristiska Aston Martin Lagonda och dess problemtyngda digitala instrumentskärmar. Men detta var någonting helt annat.
Buicks pr-man hade tidsriktigt silverblank kostym med stora axelvaddar. Han uppmanade mig att starta motorn och att trycka på någon av de minimala pilar uppåt/nedåt som fanns utströdda på skärmen mitt i bilen. Kopplade till skärmen fanns, i olika ”nivåer”, staplar och klamrar och skisser och Gud vet allt, färdigt för action.
Jag satt alltså vid bilvärldens första pekskärm, med nyllet grönlysande som efter ett kryptonitanfall. Så började jag trycka och peta och det var då ett stelnat leende tog över mina anletsdrag.
Jag hade väntat mig något överjordiskt häftigt, som jetdrift eller svävarförmåga eller total ljudlöshet, men alltsammans var ju bara nya kläder för samma gamla siffror om förbrukning, tankinnehåll, aktuell radiostation, varvtal i motorn, utomhustemperatur, fläktfart och så vidare, med skillnaden att informationen tog så mycket längre tid att få fram jämfört med om Riviera haft vanliga reglage.
Nä, framtiden fick vänta ett tag till i Detroit. Säkert var det där och då min första – och ihållande – skepsis till pekskärmarnas existensberättigande grundlades.
