Det är 36 år sedan 1980-talet med sina neonfärger, axelvaddiga kavajer och väteperoxidblekta frisyrer övergick i 1990-tal.
Den som 1990 räknade 36 år bakåt hamnade på 1954, en halv evighet sedan. I bilarnas värld var de flesta modellerna år 1954 inte mer än skrindor jämfört med hur nya bilar såg ut 1990, men när man betraktar 1990 års modeller i dag finns det åtskilliga som helt har vägrat att åldras, eller i alla fall åldrats mycket lite. De är snudd på moderna ännu.
Mercedes-Benz 500 E till exempel. Vilka intryck och avtryck gör inte den när den kommer farande? För dem som ser den vill säga, många tar nog bilen för vilken gammal taxi-Mercedes av generation W124 som helst. Tänk så fel de har, eller som Torsten Björklund så träffande skrev i sin provkörning i Vi Bilägare nummer 23/1990: ”Fyrsitsig sport-sedan med racerresurser”.
Björklund redogjorde för bilens uppkomst, det faktum att 1980-talet sett så många (särskilt tyska) så kallade förädlare ge sig på det stjärnprydda märkets modeller med skiftande resultat. Somliga förädlare gjorde försiktiga förändringar, medan exempelvis Koenig (minns du den firman?) bredde på å det grövsta och åstadkom rena vulgariteter.
Till slut fick Mercedes-Benz nog av den vildvuxna floran och skapade 500 E tillsammans med Porsche. Kaross, teknik och design från Mercedes, sammansättning i två omgångar hos Porsche, allt i en takt av tolv bilar per dag. Så såg ingredienserna ut.
Någon vulgaritet var det verkligen inte fråga om, lite utställda hjulhus fram och bak, ökad spårvidd fram och bak, 16-tumshjul (det var stort 1990!), ny främre stötfångare/spoiler med integrerade dimljus och något sänkt fjädring – det var allt som skiljde i utseende från normalmodellerna av W124.
»Till slut fick Mercedes-Benz nog av den vildvuxna floran och skapade 500 E.«
Ett obekräftat rykte påstod att det ordinarie produktionsbandet vid Mercedesfabriken i Sindelfingen var alltför smalt för att kunna släppa igenom den breddade 500 E-karossen och att modifieringarna och diverse monteringar därför fick göras och tillverkas hos Porsche.
Proceduren att skicka beståndsdelarna fram och åter mellan Sindelfingen och Porsche i Zuffenhausen ska ha tagit drygt två veckor innan bilen var klar.
Den verkligt stora förändringen fanns förstås under motorhuven. En V8 med fyra ventiler per cylinder, 326 hästkrafter och 480 Nm i vridmoment var häftiga siffror för 36 år sedan. Ingen turbo, det vore Mercedes-Benz fjärran vid denna tid.
Fartresurserna var ansenliga, med 250 km/tim i toppfart och 0–100 km/tim på bara 6,1 sekunder. Inte så märkvärdigt i dag kanske men det vara bara ett par andra ”supersedaner” som hängde med, BMW M5 och Lotus Omega till exempel. Nypriset för 500 E var över 700 000 kronor, medan sexcylindriga 300 E kostade cirka 300 000 i grundpris.
När det ordinarie W124-programmet fick utseendeförändringar sommaren 1993 följde 500 E efter och fick namn efter märkets nya nomenklatur: Mercedes-Benz E 500. Då tillkom också förnyad teknik, bland annat bromsar från roadstern SL 600.
Det byggdes drygt 2,7 miljoner exemplar av alla versioner i W124-serien, men av den här rökaren blev det bara 10 479 stycken till och med 1995.
