Backspegeln har tidigare avhandlat 1976 års nya Ford Taunus och vad är väl mer logiskt än att nu titta på värsta konkurrenten Opel Ascona som också kom i ny version detta år.
Helsidan i Vi Bilägare sommaren 1976 visar lyckliga familjen som torrbryter i en stillastående Ascona under rubriken ”Bilkultur”, ett begrepp Opel körde med de här åren.
Där Ford hade 20 säkerhetspunkter att framhålla för Taunus har Opel nöjt sig med sju fördelar av måttligt avgörande karaktär: ”Instrument av klockmodell, ratten har stötupptagande hoptrycknings-element, servo på 8 tum” – vad säger det den genomsnittlige spekulanten, undrar denne skribent?
»En genial avbärarlist på karossen, samt en askkopp som verkligen är lätt att hitta under körning.«
”Gummilister på stötfångarna och en genial avbärarlist på karossen, samt en askkopp som verkligen är lätt att hitta under körning”. Man riktigt famlar efter både plånboken och Blendasken!
Nåväl, Ascona B ansågs som en lyckad bildesign och blev en framgång i Sverige, med fasta placeringar på topp tio-listan innan den framhjulsdrivna ersättaren kom 1982. Trist nog för Opel sålde Ford Taunus alltid ännu bättre hos oss.
Ascona är egentligen en vacker liten stad i södra Schweiz. Den lånade sitt namn till Opels nya mellanklassare 1970, Ascona A kallad. Den såg ut som en stor Opel Kadett och fick bland annat rykte om sig för utmärkta vägegenskaper och för att vara en av de första automatväxlade bilar som nådde internationella framgångar i rally.
Ascona B var ännu vassare på vägen och ett rent nöje att ratta, särskilt som motorn redan i standardutförande var Opels beprövade 1,9-litersfyra som nu gav 88 hästkrafter. Efter några år kom en version med bränsleinsprutning som gav bättre körbarhet och vassare fartresurser, 2,0 E.
Framgångarna i rally var åtskilliga. Anders Kulläng körde hem segern i Svenska Rallyt 1980 och i händerna på Walter Röhrl skulle specialbygget Ascona 400 med 2,4-motor bli den sista bakhjulsdrivna bil som körde hem rally-VM 1982. Sedan tog fyrhjulsdrift och Audi över.
Både A- och B-modellerna noterades för rader av SM-titlar och bilarna är fortfarande populära i rallyklasser för amatörer. Inte så konstigt, konventionell uppbyggnad och gott om trimmare till de slitstarka motorerna är en bra början för framgång i skogarna.
Ascona SM hette en särling i programmet. Den fick Kadetts gamla stötstångsfyra på 1,2 liter under huven och mesiga 58 hk i toppeffekt. Ett fynd för pensionsnära Opelentusiaster och en marknadsmässig obegriplighet – den snarlika Kadett med samma motor fanns ju i samma försäljningshall.
Halvsekelgamla Opelbilar är populära klassiker i dag, om de är i bra skick. Ascona, både A- och B-modellerna, är enkla att sköta, kul att köra och inte så dyra att köpa. Men det gäller att hitta rätt exemplar av de cirka 1,2 miljoner som byggdes. Överlevnadsprocenten är låg, men här och var finns det fortfarande lågmilade överlevare i garage och lador.
Hitta exemplaret med ofimpad askkopp!
